Lätt och lätt. Beror nog på hur andra ser det. Själv har jag ju bara min egna version och någon kan ju alltid ha det värre. Men om jag får säga det själv så har nog mitt varit ganska tuff. Men det har gjort mig till den jag är idag iallafall och den personen är jag stolt över :)

Jag skulle tro att de flesta har genomgått tuffa periodersom du skriver så är det motgångarna som ger oss erfarenhet och gör oss visare.

Motgångar har jag haft, oj vad jag har haft motgångar i mitt liv! Mitt liv har verkligen inte varit lätt och jag har behövt blivit vuxen redan som 13-åring. Men det blir vad man gör det till, jag valde att helt enkelt göra det bästa av situationerna så om jag tänker på konsekvenserna av eländet så är det både och: mycket konsekvenser men jag gör det bästa av det. Men om mitt liv varit elände eller lätt som en plätt? Kan inte svara på det! Det jag gått igenom har varit svårt och väldigt hemskt, men jag har ju ändå lyckats blivit en klok och förståndig människa så nåt bra måste det ha kommit ur det dåliga. 🙂

#3 Då kan och vet du sådant som du kan lära ut till andra som hamnat i ungefär samma situationer.

Som allt annat så kunde det varit värre! Livet ska inte vara för lätt! Lite lagom med motgångar tror jag bara stärker människan. 

De som föds och växer upp med en guldsked i munnen avundas jag inte.

Nej, mitt liv har inte varit lätt. Min barndom var kolsvart med en rabiat mor och en alkoholist till styvpappa. Mycket bråk, polis och socialtjänst. Flyttade till min pappa när jag var 6 år och var då ett mycket tyst och apatiskt barn. Pappa ville inte ha barn och om tvunget kunde det åtminstone varit en pojk. Hade en liten kontakt med den biologiska häxan några år till men sa upp bekanskapen när jag var 11 år. Hon skulle äga och läxa upp sin omgivning med både slag och tillhyggen.

Jag började jobba på taxi när jag var 20 år och där växte jag nog upp mentalt, fick lära mig att stå på mig och bestämma saker. När jag var 40 började mitt självförtroende att blomma ut. Den biologiska dog för 2 år sen -hon är inte saknad av någon. 

Idag har jag ett bra liv. 🙂

Snarare tvärtom.

Blev slagen som barn, och var livrädd för att vara hemma på helgerna när mamma jobbade under hela barndomen. Varken jag eller min bror vågade berätta för henne vad vår far gjorde då hon inte var hemma, enda tills jag var 9-10 år. Men det slutade inte, även om det blev bättre.

Jag var även mobbad i hela låg- och mellanstadiet. När jag var 12 år fick jag min första depression. Och så blev jag självdestruktiv. Det var dock ingen som uppmärksammade detta, varken mobbningen eller min ohälsa. När jag var 13 blev jag självmordsbenägen, och det bara eskalerade tills jag blev 15 och var både självmordsbenägen, hade alkoholproblem och skar mig något så fruktansvärt att skinnet delade på sig när jag gick.

Då träffade jag min man, och saker blev bättre. Jag fick fortfarande mina depressioner varje höst, men självskadebeteendet upphörde (utom några få återfall). Och så var det enda till 2010, då jag var 17. 

Då gick sex personer i min närhet bort, på knappt 6 månader. Bland annat min mormor, som gick bort i lungcancer 61 år ung. Det var hos henne jag hade tagit skydd från min far, och vi hade en otroligt nära relation. Jag orkade inte ens gå på alla begravningar, jag var bara på fyra av dem. (Min kusin (24 år) begravdes samma dag som mormor gick bort b.la).

Så, jag fick återgå till terapi (hade varit lite till och från hos diverse psykologer de senaste fem åren), börja äta SSRI och lugnande, och så hoppade jag av gymnasiet för att fokusera på min hälsa. Jag fick en helt fantastisk terapeut, och nu är det ett år sedan jag slutade med min medicin. Jag fick också en vändning när jag flyttade hemifrån. Och det gjorde i sin tur att jag och pappa fick en bättre relation, och nu går vi ganska bra ihop. Jag försöker förlåta honom, men det kräver lite distans.

Jag har också blivit nykterist, och idag mår jag faktiskt bra, på riktigt. Jag har fortfarande problem med panikångest till och från, men det kan jag leva med.

#7 man tror att man är ensam men det finns många trasiga själar runt om utan att man är medveten om detta. Det är en styrka att kunna berätta - och numera kan jag det och även du! Jättebra. 

mental kram 🙂

#8 Ja, visst är det så. Jag hittade ett flertal vänner som hade liknande erfarenheter i högstadiet, vissa har det bra nu och andra bor på vårdhem. 

Och jag tycker att det är väldigt viktigt att kunna berätta. Psykisk ohälsa är fortfarande lite av ett tabu i vårat samhälle, och så ska det inte vara. Jag vill inspirera andra, främst ungdomar, till att söka vård. Och det kan man ju inte göra om man är tyst 🙂

Allt är relativt…

Jag tror inte att vi får mer bördor än det är menat att vi ska orka med. Men nog har det känts överjäv..gt ibland…

Får man inte ut allt man har inombords så skadar det personen något oerhört, det ska ut bearbetas och rensas bort.

Det är klart att det är lätt att säga när man inte upplevt det själv men jag har ganska lätt att sätta mej in i sådana situationer och förstår att det bästa är att man hittar någon som vill lyssna, stänga det inom sig är farligt  för kropp och psyke. Ni har verkligen haft en dramatisk barndom.

Fick jag leva om mitt liv och välja bort alla sjukdomar, barndom, skolgång, föräldrar mm så vet jag exakt hur manus hade sett ut 🙂

Som Gunilla säger, allt är relativt. Inte har det varit så lätt inte, hoppas hinna utveckla tanken när jag kommer från Grekland.

Nä lätt har det inte varit.
Jag miste min mamma alldeles för tidigt.
Men jag har haft en fantastisk pappa, som kanske inte alltid gjorde rätt… men han gjorde så gott han förmådde trots sin sjukdom och handikapp,  det räcker långt.

Nej, lätt vore att förfina det hela… :) har bara levt i 19 år, men det räcker för att kunna säga att mitt liv hittills inte har varit det lättaste.

Nej, tyvärr inte. Jag har haft många svåra perioder i mitt liv och har fortfarande mycket kvar att jobba med för att nå ett någorlunda normalt liv.

Mitt liv har varit bättre än många andras, men också sämre än mångas. Har tur som har en sådan mamma som jag har. Utan henne hade jag inte funnits idag :)

De har varit lite både ock men har klarat och kommet över de svåra, Annars så har jag nog haft och har de bra liv

Jag har haft och har ett underbart liv.

Däremot har jag som de flesta andra haft mina tråkigheter och hjärntumören är faktiskt inte det värsta även om det kan vara lätt att tro.

Det är ju en klyscha att man är starkare efter en motgång men det ligger en viss sanning i det. Åtminstone för mig.

Orden lätt eller svår passar inte ihop med mitt liv. Men däremot två ord, utomordentligt intressant, passar perfekt. Sådant liv har jag hittills haft hela vägen. 🙂

när jag var 15 fick jag ofta kommentarer om att jag redan hade levt ett helt liv och nu 11 år senare med massor av dödsfall i familjen, 3 funktionshinder (vara ett är lätt men ändå hindrande, skulle jag bara ha det skulle jag inte kalla det för funktionshinder) och andra "hemska" saker så kan jag nog inte säga att jag haft ett lätt liv.

men jag vet att många har det mycket värre än mig och mina motgångar har gett kunskap istället.

Faktiskt känner jag mig ganska oövervinnerlig då jag vet att jag på nått sätt kommer att ta mig igenom mina framtida svårigheter även om varje dag är en kamp.

'Har jag haft ett lätt liv??

jag har fått så mycket som jag klarar av.

Ständiga motgångar. Ibland är det ett under att man har något framtidshopp alls. Men tur är väl det i denna berg o dal-bana av kämpande. Det som är trist är att barnet fått uppleva det från start med och tyvärr inte har huvudet över vattnet alltid. Nu hade jag det jobbigt med väldigt tidigt, men man önskar ju annorlunda för sina egna och kämpar med näbbar och klor emot saker man inte kan påverka.