Annons:
Etiketthälsa-och-harmoni
Läst 1014 ggr
[PeterTM]
2019-09-14 08:47

Någon vidrörde …

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

På förekommen anledning vill jag utveckla lite det jag råkade snudda vid härom dagen när jag sa att jag inte är i skick att ensam stå för mansinsatsen här i den kvinnodominerande miljön som råder på LK, inget fel i det, inte så jag menar.

Jag blev lämnad av min exfru för en annan man hösten 2017 efter 24 år tillsammans, men jag fick inget veta förrän i maj förra året, hon hade alltså ljugit för mig och bedragit mig i 8 månader.

Jag har gått igenom fler svåra trauman i livet än de flesta vanliga människor, från att ha blivit svårt misshandlad från 1 års ålder till jag var 12-13, till att sjukdom tog över traumaflödet. Jag har varit blind, totalförlamad, genomgått mycket svåra rehabiliteringsperioder efter många vansinniga operativa ingrepp och varit utdömd som förlorad av läkarna minst två gånger. Jag har haft cancer, gått med blodförgiftning i närmare ett år, förlorat bägge fötterna och massor av fler jobbiga medicinska ingrepp.

Ändå kan jag utan tvekan säga att detta med att bli lämnad, utbytt och bedragen av den enda människa i livet jag litade på till 100 %, absolut är det allra svåraste jag någonsin gått igenom, värre än allt det andra sammantaget och mycket värre än att dö. För jag blev fullständigt förkrossad och tillintetgjord, min själ dog och jag ville inte alls leva. Den enda anledningen till att jag fortfarande sitter här, är barnen. Jag har ansvar för och inför barnen. Utan dem hade jag skjutit mig där och då.

Idag är jag hel, men skör, jag har inte samma driv, inte samma viljekraft nu som tidigare. Jag är fortfarande samma glada och positiva människa, men efter 24 år i tvåsamhet är det svårt att vänja sig vid att leva ensam.

Jag ska erkänna att jag faktiskt varit på några dejtingsajter, men blivit riktigt betryckt av hur många kvinnor som kontaktat mig fast de är gifta. Det får mig illamående. Hur kan det vara så att så många människor respekterar sina löften så lite? Jag begriper inte det. När jag har sagt ifrån har jag fått höra att jag är en fördömande person. Det är jag inte, men däremot en person med moral.

Detta är bakgrunden till varför jag har svårt att ta mig tillbaka hit till LK. Jag behöver hitta en ny kärlek innan jag kan bli helt återställd, men med mitt bagage lär det dröja …

Annons:
[QASIK]
2019-09-14 09:08
#1

Tack för din berättelse om hur oändligt svårt ett sådant svek och uppbrott kan vara.

Det är 2019 nu och snart 2020. Med tanke på hur länge ni har varit tillsammans, är tre år kort tid för att helt läka. Jag har inte haft lika lång relation (7 år) där jag beslutade mig för att lämna, men exet fann en ny tjej inom loppet av dagar. Sen upptäckte jag att han har varit otrogen några ggr. Det gjorde mig förkrossad och av någon anledning ville jag ha tillbaka honom, fast jag mådde dåligt ihop med honom. Läkningen tog mig nästan 5 år. I nästan fem år blev jag illamående av att se en vit Volvo av hans modell. Det gjorde så ont för han var min största kärlek. Och du har det så mycket värre än vad det var för mig.
Ge dig tid för det tar tid. Och du kommer att upptäcka att det inte är en ny relation som du behöver för att bli hel. En ny relation är bara plåster på såren. Jag skaffade mig en "just nu"-relation, där överenskommelsen var att vi höll det kravfritt. Men jag klarade inte av den heller någon längre tid. Den korta "romansen" gav lite lindring men jag läkte genom att aktivera mig med helt andra saker. Jag skrev väldigt mycket och det blev tom några riktigt bra verk.

Så ge inte upp, din dag för att känna lycka igen kommer!!<3

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
2019-09-14 10:33
#3

Det känns som  jag känner dig Peter. I alla fall lite grand.

Jag blev också oerhört chockad när du berättade och jag kan förstå att det sveket är större än allt annat "kroppsligt"

Att däremot sätta sig in i känslan kan jag inte riktigt då jag inte har den erfarenheten men skräcken över att bli ensam kan jag känna. Min man och jag har ju varit tillsammans i 39 år.

Jag önskar dig all lycka och du ska veta att du är saknad härinne. Inte bara för att du är man utan för att du är Peter.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Lona
2019-09-14 12:43
#4

Jag begriper verkligen inte hur man kan svika och bedra en person på det viset. Jag har vänner som håller på likadant, jag vet inte om det är för att det är "spännande". Peter, jag beklagar allt du varit med om, framför allt sveket och din svåra uppväxt. Sjukdom kan man inte styra över men hur man beter sig mot sina medmänniskor är fritt för var och en att välja. Att andra får lida när ens närstående väljer fel finns ingen ursäkt för. Tack för att du delar med dig, hoppas att du finner styrka och ork att komma tillbaks hit - men framför allt att hitta en egen livskvalité! Ta hand om dig och dina fina barn! ❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Vixxen
2019-09-14 22:01
#5

Oj du har det tufft Peter! Måste säga att jag beundrar din livsanda! Kan inte förstå dem som som sviker sin livspartner så grovt och leker med andras känslor. Du kämpar vidare med dina förutsättningar på ett fantastiskt sätt! Lycka till!💕

Tarotstollan
2019-09-14 23:37
#6

Skickar en cyberkram till dig Peter!🤗
Jag har följt dig här inne nu i några år, så jag vet lite av vad du gått igenom och svek är nog det värsta en annan människa kan göra mot en annan person.

Jag har visserligen inte blivit sviken av någon partner men en person som jag trodde var en nära kompis.
Allt man berättat och delat med denna person och sen bara vara utnyttjad för denna person skulle känna sig bättre!😕

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Annons:
wildfire
2019-09-15 04:55
#7

#0 Så starkt och modigt av dig Peter att dela med dig din historia. Tycker du har en fin familj och det ser så idylliskt ut med vackert hus och trädgård och visst kommer du ur det jobbiga en dag, låt det ta tid och ur svårigheter växer vi starkare 🌺

Totum
2019-09-15 10:18
#8

Det är så oerhört sorgligt att det finns människor som kan svika sina nära och kära (?) på det sätt du blivit sviken, Peter. Som om det man haft tillsammans inte är värt ett enda dugg. Det är ju inte bara partnern som blir sviken, även barnen sviks på ett så otroligt dåligt sätt. Som barn kanske frågor kommer om det är deras fel….. Det spelar nog ingen roll hur unga eller gamla barnen är så kommer funderingar. Spelar ingen roll hur de vuxna förklarar för dem att det inte är de som rår för det. Jag har också blivit sviken av den jag har barn med, den jag var gift med i många år. Den jag träffade och var ett par med från mitten av tonåren. När jag till sist tog ”mod” till mig och lämnade det dysfunktionella äktenskapet så tog det åtskilliga år innan jag tordes lita på motsatta könet igen. Efter några år träffade jag en ny och det var bra ett tag tills jag åter igen fick veta att den nya partnern var otrogen. Lämnade direkt. Åren gick och jag kände att nu var jag färdig med det här att träffa motsatta könet för parförhållande, men vips så en dag träffade jag en charmerande man och efter lite trevande så tyckte jag att vi kunde räknas som ett par. Det tyckte antagligen han också. Allt var frid och fröjd i ungefär ett år. Vi träffades två till tre gånger i veckan, men aldrig en hel helg t.ex. Det sägs att kärleken är blind och det kan jag skriva under på. Några gånger funderade jag på varför han hade så bråttom hem om kvällarna, eller dagarna med om vi träffades dagtid. Men jag frågade aldrig - nu i efterhand så kan jag förstå att innerst inne visste jag att nått var fel och att det ev var därför jag inte frågade. Nåja, så småningom fick jag veta av en släkting att han hade en kvinna som han varit ett par med i många år och mig hade han som ”extranöje” Fy f..n! Så kändes det. Jag var så arg, så besviken, så förolämpad…. Numera ser jag alla, oavsett kön, som vänner. Tror aldrig att jag kommer att tordas släppa en man närmre än så och så har jag levt i många år nu och jag känner mig ”skyddad” från den sortens svek mera. Jag har blivit stark och väldigt självständig av sveken kan jag lova. Jag har ett bra liv och trivs med att ha ett liv utan partner och den känslan blir starkare och starkare allt eftersom åren går. Jag har vänner, barn och barnbarn som förgyller mitt liv och det är gott nog.

[PeterTM]
2019-09-15 12:41
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#9

Tack för allt stöd 😍

Jag är egentligen ingen grubblare, bara en glad och positiv människa med idéer som jag försöker få ut ur huvudet till praktiska resultat och det har funkat bra. Den här händelsen, uppbrottet och skilsmässan som följde, fick min introverta sida att ta överhanden för en period förra året i augusti-september. Jag blev en grubblare och fick börja med "lyckopiller".

Jag kände att det där inte var hur jag ville fungera, så jag tog beslutet att inte straffa min exfru alls eftersom det inte är till gagn för någon. Jag vet att hon har mycket dåligt samvete och att hon skäms oerhört för vad hon åsamkade mig, så jag tänker att hon straffar sig själv nog. Jag vet också att hon inte förstod då hur fruktansvärt hårt jag skulle reagera.

Mitt beslut har visat sig vara bra för oss alla inblandade. Jag kunde släppa min ilska helt så att jag kan umgås med min exfru som vänner. Det i sin tur har varit mycket befriande för våra barn, som slipper se och höra något negativt oss emellan. För det var ju så i början att barnen, åtminstone vår son, var oerhört arg på sin mamma och tog aktivt avstånd ifrån henne. När hon försökte prata med honom, knuffade han undan henne och kramade mig istället.

Så jag satte mig ner med barnen och förklarade för dem att deras mamma har lämnat mig, inte dem, att det är mig mamma har problem med, inte er barn, att hon alltid kommer att vara er älskade mamma som alltid kommer att finnas där för er. Ett ganska enkelt budskap, men det fungerade, för efter det har barnen och deras mor en varm och kärleksfull relation igen. Nu kommer hon hit till oss en kväll i veckan för att träffa barnen. 

Dottern är ju på skolan i Jämtland, så med henne har min exfru telefonkontakt ett par gånger i veckan, dottern accepterar inte att det blir för ofta, för hon är en mogen tjej som inte kommer att bo hemma efter studenten, hon vill ha sitt eget redan nu och har funnit det genom sitt boende på skolan.

Jag är förstås inte med i allt det där annat än som åskådare, en nöjd sådan kan tilläggas, eftersom det var jag som såg till att deras inbördes relationer fungerar som de ska igen. Jag har svårt med ensamheten, jag har svårt att betrakta den tomma halvan av sängen, där det inte ens är bäddat längre. Jag tror inte att jag fungerar riktigt så som #1 QUASIK beskriver, även om jag såklart förstår det. 

Jag har massor av varma känslor uppdämda i mig som jag behöver få utlopp för, jag behöver någon att krama varje dag. Singellivet är inte alls min melodi och det tror jag är själva grunden till att jag mår som jag gör. Min exfru är mina barns mor och numera en vän till mig. Jag har inga svårigheter att umgås med henne på det planet och för mig innebär det att jag är läkt så tillvida att jag kan inleda något nytt om jag bara fick chansen.

Mooniq
2019-09-15 13:56
#10

Mentala bamsekramar. Livet är hårt och ibland tycker jag att vissa personer får så fruktansvärt mycket smärta i sina liv, medan andra verkar åka räkmacka genom livet utan mer än en axelrycknig. 

Men som de lärde siar - det är bara att bryta ihop, kamma till sig och ta tag i livet igen, och det gör du. Innerst inne är du en extrem kämpe, var stolt över det!

Snart skiner solen från klarblå himmel igen. 

Jag vet för jag har oxå haft extremt mycket smärta i mitt liv, när det har regnat klart, då jäklar e livet bra, alltså! ☀️

Älta inte problem - skapa lösningar!! 🤔😃

Denna kommentar har tagits bort.
Soligajag1
2019-09-15 21:33
#12

#9 Wow! Måste jag bara säga till dig ! Vilken fin människa du är Peter , trots det du har gått igenom , med en partner som träffat en annan efter 24 år! Visste du ingenting ? Alls ? Sen att man kan såra en person på det sättet förstår jag inte heller ! Beundrar dig på många sätt . Som ändå kan prata med henne . Dina barn är verkligen lyckligt lottade som har en så fin pappa! Du är värd en kvinna som älskar dig som du är! ❤️ Jag blir så rörd av din berättelse , att du orkar berätta allt . Delar med dig av dig själv. Så beundransvärt ! Önskar dig all lycka och hoppas du träffar någon att älska , 😀🌺 Värmande Kramar Soligajag1 🌺❤️

HH 🙂

[PeterTM]
2019-09-16 07:21
#13

#12 På frågan om jag ingenting visste. Jag märkte ju förstås att hon var avståndstagande mot mig, men jag trodde att det var hennes "kvinnoproblem", för hon hade haft svåra blödningar i samband med mens så att det snarare var 3 veckor mens och en vecka uppehåll istället för som det brukar var. Hon hade också mycket ont av det där. Jag var helt enkelt övertygad om att det var orsaken. Att hon skulle kunna bedra mig fanns inte i mitt sinne över huvud taget.

Annons:
Maria
2019-09-16 09:24
#14

Fy vilken mardröm.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Lona
2019-09-16 14:00
#15

Peter, du verkar besitta en stor livsvisdom och självkännedom! Jag tror helt klart att det bästa sättet att komma över en sån grej är att förlåta och gå vidare men det är lättare sagt än gjort. Starkt av dig både när det gäller dig själv och för dina barns skull! Någonstans finns den där kvinnan som vill ha en kram när hon ser dig, som vill vakna med dig och se i dina ögon att hon är fin. Jag hoppas att du har styrka att hitta henne och även att låta henne älska dig - och att själv våga älska en partner igen.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

[PeterTM]
2019-09-17 10:55
#16

#15 Jag kan förlåta henne för att hon inte ville ha mig längre, men jag besitter inte förmågan att förlåta att hon bedrog mig, därför att för mig är det värre än om hon skulle ha dödat mig. 

Jag har inga problem med henne nu, vi kan umgås som vänner och det har varit en målsättning för mig för att inte våra barn ska skadas mer än nödvändigt av detta, men därifrån till att förmå mig till att förlåta vad jag anser vara det värsta brott man kan utsätta sin make/maka för, är steget oöverstigligt för min del. Det är lika omöjligt för mig som att förlåta min far för 12 års grov misshandel. Det kan jag inte.

zabelle
2019-09-17 14:37
#17

Längesedan jag var inne på Focus, blev så ledsen för din skull när jag läste ditt inlägg. Kan bara beklaga…. men vet ju att du är en Fighter.

Zabelle   

Maria
2019-09-17 14:39
#18

Jag har tagit bort inlägg i den här tråden skrivna av Demeter som nu är avstängd. Inget av det hon skriver är sant ändå.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Lona
2019-09-17 14:59
#19

#16, Ah, jag missförstod dig lite där, förlåt! Nej, vissa saker kan man inte förlåta. Jag har också svek från min barndom, inte lika illa men tillräckligt för att påverka min uppväxt. Jag kan inte förlåta det heller, däremot blir jag numera förbannad istället för ledsen och sårad. Dock måste det kännas så oerhört mycket mer när det är någon man älskar och litar på totalt som sviker en, den känslan slapp jag åtminstone.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: