Annons:
Etikettminnen
Läst 2957 ggr
[peter54]
2014-03-06 21:45

En svunnen tid

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det finns ytterst få bilder från min barndom som är såpass gamla att jag inte minns tillfället när de togs. Det här motivet är en sådan bild, jag minns inte detta tillfälle.

Detta är en bild från huset vi bodde i när jag var liten, bilden är tagen sommaren 1958 och jag var 3 år. Det är också en av få riktigt hyfsade bilder på min farmor, hon var född 1911 och är således 47 år på bilden.

Annons:
[peter54]
2014-03-06 21:47
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#1

Detta tillfälle minns jag dock. Bilden är tagen två år senare, sommaren 1960, jag är fem år och min bror är tre. Vi hade fått färjor av plast som hade små, små hjul så att man både kunde använda dem inne på golvet och som här, i en vattenpöl efter ett regn.

aggeelin
2014-03-06 21:50
#2

Fina bilder! Roligt att se bilder från den tid som varit.

Aggeelin / medarbetare på Livskvalitet

[peter54]
2014-03-06 21:50
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#3

Vi hade en hornlös getabock som hette Pelle. Han var min kompis och varje gång det kom besök brukade vi ha "knuffkamp" Pelle och jag. Jag ville visa alla hur stark jag var som kunde få geten att backa. Min bror avskydde Pelle eftersom geten alltid puttade ner brorsan i diket så fort han fick syn på honom.

[peter54]
2014-03-06 21:53
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#4

Även en sådan här bild tillhör numera en svunnen tid, åtminstone för vår pojke Ludvig som nu är 13 på det fjortonde. På bilden, tagen i juli 2001, är han 8 månader.

Cristine
2014-03-06 22:14
#5

Så roligt att se gamla minnen Peter och att se dessa två blonda kalufser är som att se en typisk svensk gammal bonad

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

Toyan
2014-03-06 22:29
#6

Det är fint att ha gamla bilder, väcker minnen och i bland vemod.

Bilder av gamla Sverige säger mina söner om foton från slutet av 40-talet och början av 50-talet.

Annons:
[peter54]
2014-03-06 23:07
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#7

Här bodde vi mellan 1958 och 1961 ute i skogen 2 km från närmaste granne. Det var minst sagt spartanskt i det lilla slitna huset med kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum uppepå. Vi hade inte indraget vatten, utan bara en brunn på gårdsplan, ingen el och ingen telefon.

Tomten var ganska liten och omfattar området runt byggnaderna och trädgården. Åkrarna tillhör storbonden på Lindsved ett par km västerut.

Även vi barn hade det tufft. Jag fick så mycket stryk att både jag och andra i min närhet funderar över hur jag kan vara frisk i huvudet. Det var svångrem när det var som lindrigast, mattpiskaren gick väl också att utstå även om jag inte kunde sitta på några dagar. Värst var det när jag fick stryk med käpp, vedklabb eller träskor.

En gång fick jag så mycket stryk att jag låg medvetslös i flera minuter. Då gick min moster emellan. Hon trodde att jag skulle dö. Min mamma satte sig aldrig emot pappa. "Då hade ju jag fått stryk istället" säger hon om jag frågar om det.

Våldet pågick tills jag var 14 år och min far såg i mina ögon att slår du mig en gång till så slår jag tillbaka. När jag var 25 år frågade jag honom varför han slog mig så. Han svarade bara "det rådde andra tider då". Jaha svarade jag tillbaka, det betyder att om man skulle förflytta sig ytterligare 30 år tillbaka i tiden så skulle man bara ha slagit ihjäl ungen direkt istället. Det svarade han inte på.

Idag har jag ingen kontakt med min far, jag sade upp den för 25 år sedan.

[Mustangcab]
2014-03-06 23:27
#8

Gode frid vad du fått utstå. Jag är också född på den tiden men inte 17 har någon slagit mig.

[peter54]
2014-03-06 23:46
#9

#8 Ja det är olika här i livet. man väljer inte sina föräldrar heter det ju. Du kan inte föreställa dig hur många gånger i livet jag önskat att jag hade kunnat göra det.

Här är en liten berättelse ur min verklighet som barn:

Vi barn var dagligen delaktiga i arbetet på gården. Det var mest enkla sysslor som våra föräldrar inte alltid hann med, till exempel att mata alla 50 kaniner med nyslagen klöver. Ibland var dock arbetsuppgifterna inte så roliga och kanske inte heller så viktiga, eller alls nödvändiga. En dag den torra sommaren 1960, fick jag och min två år yngre bror en ny uppgift av pappa. Storbonden hade slagit veteåkern som gränsade till vår trädgård. Därefter hade man med skralt resultat försökt bränna vetestybben på åkern. Kvar fanns nu en sotsvart stenhård stybb.

I den skulle jag och min lillebror, fem respektive tre år, leta efter spillsäd, strökorn av vete som kunde finnas på marken. Vetekornen skulle pappa mata kycklingarna med. Vi hade ingenting alls på oss eftersom pappa menade att vi gott kunde gå nakna i värmen. Redan efter några minuter i åkern insåg vi att det inte gick att gå där barfota, eftersom stybben var så hård att vi gjorde oss illa på den. Jag gick för att hämta våra gummistövlar. Vi satte på oss stövlarna och fortsatte med vår uppgift.

Det fanns inte mycket att plocka, men någon deciliter vetekorn hade vi fått ihop när pappa kom ut för att se hur vi skötte oss. Pappa var naturligtvis inte naken och inte heller barfota, men ändå blev han mycket arg när han såg att vi hade tagit på oss stövlarna. Han skrek åt mig att gå tillbaka med stövlarna, -"dem fick man inte nöta på i onödan, eftersom de kostade mycket pengar". Jag försökte invända och förklara, men blev genast avbruten med ett bryskt nej. Pappa pekade med hela handen på huset. Jag tog av mina egna stövlar först och sedan min lillebrors och gick med ett par stövlar i varje hand tillbaka till huset. Min lillebror såg på med trumpen min.

Pappa stod kvar med händerna i sidorna och väntade tills dess att jag återvänt. Utan ett ord pekade han med hela handen menande på marken och gick sedan därifrån. Efter någon timme började min lillebror att gråta. Hans fötter gjorde ont och hade börjat blöda. Mina fötter blödde också, så jag trotsade pappas order och gick och hämtade stövlarna igen. Hela dagen gick vi, två nakna småpojkar i veteåkern och plockade vetekorn, ett och ett. Varsin leksakshink fick vi ihop, kanske fyra liter. Jag fyllde på lite då och då i min lillebrors hink.

Pappa hade sysslat med sitt hela dagen och varken haft tid eller lust att bry sig om oss. Vi hade dessutom varit så långt ut i åkern att man knappt kunnat se oss. När vi kom tillbaka, gick vi genast till pappa med ”skörden”. Vi såg underliga ut, nakna med sotsvarta händer, knän och ansikten. Pappa tog hinkarna utan ett ord till tack. Istället fick han syn på våra stövelklädda fötter. Jag såg pappa i ögonen, rakt in i hans raseri och jag visste genast vad blicken betydde. Jag böjde ned huvudet och gick sedan med stövlarna i famnen i riktning mot bostadshuset.

Lillebror var redan inne i sin egen lilla värld, förbi tid och rum lekte han med några korn grovsalt på ladans golv, fortfarande med stövlarna på. Pappa gick sakta efter mig mot huset. Väl inne i farstun ställde jag ner mina stövlar prydligt på mattan bredvid alla andra skor och stövlar. Därefter gick jag in i köket och fram till städskrubben. Sakta, som för att dra ut på tiden, öppnade jag skåpdörren och tog ner mattpiskaren av rotting från kroken på dörrens insida. Jag stängde dörren försiktigt, som om den vore av tunt glas. Med piskrottingen i ena handen gick jag sedan naken ut till min väntande pappa.

Pappa stod med händerna i sidorna invid en enkel sittbänk av grova plank. Han följde mina rörelser med bister uppsyn. Jag gav pappa rottingen och böjde mig sedan framåt över bänken. Tystnaden låg tung och ingenting hördes förrän vinandet av det första slaget ljöd genom luften. Min hud ryckte till av det första hårda rappet och en kraftig rodnad spred sig snabbt över min stjärt. Tårar strömmade ner över mitt ansikte, men jag yttrade inte ett ljud, inte ens efter det tionde slaget, när min bara stjärt randats i blod.

Jag kände ett intensivt, djupt hat och jag önskade att jag kunde döda mannen som plågade mig så. Jag visste inget om bestraffningars rättfärdigande, eller hur andra människor hade det. Våra närmaste grannar bodde två km bort tvärs igenom skogen och vi träffades mycket sällan. Jag hade ingenting att jämföra med. Så långt min erfarenhet räckte, kunde detta vara alla barns verklighet. Ändå kände jag någonstans inom mig att detta var fel. Min insikt som femåring var anmärkningsvärd, men av den hade mina föräldrar intet uppfattat, för dem var jag bara olydig.

Pappa gav mig rottingen igen. Jag var tvungen att gå in och hänga den tillbaka på skåpdörren i köket. Därefter fick jag gå till sängs utan kvällsmat. Min verklighet liknade på intet sätt de flesta andra barns, men det visste jag inte. Jag var alldeles ensam i en hård omvärld som inte borde finnas, men jag visste inte det heller. Nästan varje dag kände jag så starkt hat mot min far, att jag ville döda honom, men om det unika i det var jag också totalt ovetande.

Det tog lång tid innan jag somnade den kvällen. Skinnet värkte, men det var inte därför jag låg vaken. Jag tänkte att en dag blir jag stor och då ska han få igen. Jag låg länge och tänkte på mitt problem, -"det dröjer ju så länge innan jag blir stor, jag måste hitta på något att göra åt det nu". Sedan somnade jag.

Cristine
2014-03-07 00:29
#10

Jag känner samma vånda som när jag läste det första gången. Idag skulle de sitta fängslade!

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

Maria
2014-03-07 06:27
#11

Fy vad det gör ont att läsa…..

Samtidigt så funderar jag vem som bär mest skuld? Pappa som slog eller mamma som inte stod upp för sina barn? Rädsla kan visserligen göra de flesta människor paralyserade men samtidigt så vet man när man har barn att man skulle gå "genom eld och vatten" just för sina barn.

Ett oerhört svek är det i alla fall från början.

Visserligen kan man förlåta men hur ska man kunna förlåta någon som inte ångrar sig av hjärtat utan har en massa ursäkter?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

fotokrafs
2014-03-07 07:37
#12

Fina bilder men hemsk uppväxt. Vad känner du själv när du ser bilder från förr…

stina63
2014-03-07 12:18
#13

Fina bilder Mej vad det gör ont i mej läsa, Aj Vilken uppväxt,. Tack för du delade med dej.

Annons:
Intehärutandär
2014-03-07 14:14
#14

Usch, så hemskt. Är själv ett misshandlat barn, tack och lov aldrig tillhyggen - vad jag minns.

[peter54]
2014-03-07 18:12
#15

#11 Som jag ser på saken är de båda lika skyldiga, mina föräldrar är gravt känslostörda människor.

#12 Ja, det är lite dubbelt. Underligt nog var vi alltid glada barn mellan bestraffningarna och jag är fortfarande en glad människa, detta och min fysiska/medicinska verklighet till trots.

Samtidigt känner jag fortfarande att jag aldrig kommer att kunna förlåta dem och vissa bilder, som den när jag bara är ett år och spillde mat på mig, vilket renderade i en örfil så jag for i golvet, väcker smärtsamma tankar som leder till svåra minnen från tiden jag kan komma ihåg.

Maria
2014-03-07 19:03
#16

#15 Jag tycker nog också att båda är lika skyldiga även om din mamma också var ett offer men man har ett ansvar för sina barn som står över en själv anser jag.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[peter54]
2014-03-08 18:28
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#17

Hittade en annan bild fotad för 40 år sedan. Jag var nyklippt, hade kapat 10-15 cm och tyckte jag var rätt korthårig 😉

Bilden har en annan lite lustig historia. Jag hade en tiokronorssedel med en liten mörk pappersgrad på ena kortänden och här håller jag på att lura i en kompis att det finns träd som har löv som ser ut som tiokronorssedlar, "man kan se var bladskaftet suttit" sa jag just när bilden togs. Jag tror nästan jag lyckades övertyga honom 😃

[PeterTM]
2017-12-19 14:25
#18

Idag när jag satt och letade efter Cristines födelsedagslista, stötte jag på en av mina egna gamla trådar som jag helt glömt bort trots att den bara är lite drygt tre år gammal. Innehållet är både rolig och hemsk på samma gång.

Är det någon av er andra som minns vad Cristines födelsedagslista egentligen hade för rubrik? Jag tycker att det skulle vara kul att väcka liv i den igen.

aggeelin
2017-12-19 14:58
#19

Intressant tråd Peter. Christins namn på tiden minns jag inte men väck den gärna till liv!

Aggeelin / medarbetare på Livskvalitet

Maria
2017-12-19 16:22
#20

Det är en sorglig tråd men så viktigt att sådant här bara inte får glömmas.

Jag minns inte heller vad tråden hette.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
JMW
2017-12-19 19:20
#21

Ja vad säjer man. Jag saknar ord. Förfärlig uppväxt du haft Peter.

[PeterTM]
2017-12-19 20:24
#22

#21 Ja det är många som inte tror på det jag berättar från min uppväxt.

Om man tittar under rubriken "Minnen" i den röda kolumnen här till vänster, finns många gamla inlägg som är roliga eller intressanta. Kan vara värt att öppna den.

Upp till toppen
Annons: