Sommaren 1960 fanns en stor brun råtta i ladugården. Den gjorde sönder ägg, angrep och dödade nykläckta kycklingar och pappa sa till mig att råttan måste bort. Detta var ju ett sätt för mig att lovligen få utlopp för mina aggressioner, som med tanke på hur vi ibland behandlades, kunde vara ganska intensiva.

Genast satte jag igång att fundera på hur jag skulle ta ihjäl råttan. Jag hade sett att råttan då och då nyttjade hönsens gångbräda mellan hönshuset och hönsgården och jag tänkte att den passagen nog var min bästa chans att komma åt råttan. Jag funderade en stund på hur jag skulle gå tillväga, men fann inget bra sätt egentligen, Men så fick jag syn på en meterlång plankstump med en stor spik i ena änden.

Jag tänkte att en smäll med den där brädan skulle göra susen, så jag ställde mig på vakt utanför hönsluckan med brädan strategiskt höjd över huvudet. Jag hade nog inte funderat på hur länge jag skulle orka stå där med plankan på det viset, det kunde ju ha tagit timmar eller en hel dag, men jag hade tur, för råttan kom ut redan efter någon minut.

Jag dängde till för kung och fosterland och träffade råttan med en dov smäll, ungefär som när en bäver slår med svansen på vattenytan innan den dyker. Råttan närmast exploderade och innanmätet stänkte ut över hönsgården. Hönsen blev som tokiga efter delarna av råttan, de slogs om tarmar och slamsor. Jag såg förvånat på skådespelet, planen hade fått för mig helt oväntade följder.

Pappa tittade ut uppifrån höskullen, undrande över det plötsliga kackalorum som hördes utifrån. Han såg ner på scenen där hönsen hade fest och jag stod och gapade av förvåning. Pappa skakade på huvudet och gick tillbaka in …