Människa..vad du skräms!

Jag trodde du tänkte sluta Sisa * huuuuu*

# 1  Ojdå Cristine..förlåt ?

Inte blir Du av med mej i första taget heller!!!  

Måste hålla med Cristine där 

# 3 

Hejdå Sisa.

Avsked ska icke vara långa, jag tar avsked med ett hej då hoppas du snart är tillbaka.

Sisa Jag slutade andas här när jag öppnade LK efter ha jobbat,,, tänkte vaddå Hej då

Men Nu andas jag igen Pust,,, Som du skrämde mej

Ett hejdå är jobbigt. Långa avsked är jobbiga. Dom ska vara korta.

Som min farmor sa.. Så vinkar man inåt med handen inte utåt, För då kommer man tillbaka igen.

Svår fråga. Det beror ju alldeles på hur länge någon ska vara borta. En kort stund, länge, för alltid?

Det värsta avsked eller "hejdå" jag varit med om var när jag skulle opereras i januari.

Jag var så rädd och även min man och son.

Vi satt i cafeterian på Sahlgrenska efter att ha pratat med kirurgen och det mesta var klart. Jag skulle opereras följande morgon.

Jag sa att jag kunde åka upp till avdelningen själv och att jag INTE ville ha det som i någon amerikans film där det är ett tårdrypande farväl och sjukhussängen rullar iväg, haha

I sådana fall så har vi en ganska rå humor alla tre och det passar oss.

Vi hade telefonkontakt på kvällen istället.

Det beror helt på omständigheterna. Det finns ju hur många sätt som helst att ta avsked på.

#8 Hmmm Humlan det på minner mej om min kallbrand.

Läkaren jag hade på sjukhuset som bytte mitt bandage varje dag måste ha varit skomakare eller liknande då han inte märkte att köttet på benet var dött utan jag såg det själv och sade åt honom att springa efter specialister med en gång.

De kom tittade på benet ,den ene försvann och var tillbaka på två minuter  och bad mej skriva under papper han hade med sig.

Vi måste vara brutala och tala om för dig att du troligen inte kommer att överleva det är för långt gånget och pappert är för att intyga att vi inte är skyldiga till din död.

Överlever du så är det utan ben, vi kapar alltid när en person är äldre än 40.

Jag hann aldrig bli rädd utan sade till väninnan lite snabbt vad hon skulle göra med barnen och adjö för jag var i Granada och särbon i Baskien.7 minuter senare låg jag på slaktbordet som jag kallade det med två sprecialister han som söver och en väldigt hårdsminkad nunna.

Vi fyra blev väldigt tajta under året jag låg där och mina 50 operationer.

Ahhh jag glömdeatt tala om att just den närvaron jag hade räddade mitt liv och mitt ben, degjorde mirakel för att rädda mej och de tyckte att jag var så strong så jag skulle få behålla mitt ben efter allt. Därav blev jag den första personen i Spanien med den turen. De trodde inte jag skulle kunna gå igen, men jag var ute på byn efter någon månad och tog mig till stan i högklackat och kryckorna  (går på tårna..senan försvann) över 1 km och jag minns ännu minen på alla bybor och vänner*fniss*

#10 Oj vilken upplevlese. Svårt att sätta sig in i vad du har varit med om.