# Döden Author: [Borttaget] Tycker Ni det är jobbigt att prata om döden ? Har fått en uppfattning om, att människor tycker så.  ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") Vilka är Dina tankar omkring döden ? ## Comment 1 Author: signemo Nej, har nog inte svårt för det. Är något som jag växt in i. Kanske har det betydelse att jag inte tror att livet tar slut bara för att vi inte använder just den kroppen vi har nu. Döden är en del av livet. Men många vågar eller orkar knappt ta ordet i munnen. Har också fått förmånen att ta farväl av nära som stilla fått somna in. ## Comment 2 Author: Fridaaaa Ja ganska jobbigt är det, i alla fall om man talar om närstående. Spelar ingen roll för mig om det är djur eller människa. Dock tror inte jag på ett liv efter döden ## Comment 3 Author: [Borttaget] Ett liv efter detta..önskar att någon visste! En tröst är det i allafall, att tro på det.. Mest rädda är vi nog, för att prata om vår egen död ![Gråter](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag tycker inte att det är svårt att tala om döden. Det har varit ett sätt för mig att gå genom olika faser i sorgarbete och sedan så är jag "nära de döda" i den mediala "gärningen". Egentligen så tycker jag inte om ordet död, eftersom jag inte tror att vi dör. Jag tror att vi kommer i ett annat medvetandetillstånd. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den kommer för oss alla. ## Comment 5 Author: Maria Jag tycker inte det är svårt att prata om döden. Den har varit så närvarande hos oss det sista året i och med min operation (och cancer) min brors stroke, min svägerskas hudcancer. Vi pratade väldigt mycket om döden innan min operation som var ganska riskfylld. Vi pratade om begravning, ekonomi, huset, och allt praktiskt som kommer när någon dör. Min son fick alla mina login och lösen så att han i så fall kunde avsluta min blogg, iFokus och annat. Sedan pratade vi även om den känslomässiga biten vilket oftast är svårast men det föll sig ganska naturligt. ## Comment 6 Author: [Borttaget] \# 5  Det är väl så alla borde göra, ordna saker i förväg så dom efterlevande vet hur dom ska hantera allt. Men är det många som gör så ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 7 Author: Toyan Tror att **kroppen dör** men själen lever vidare i en annan dimension för att sen återfödas i en ny kropp. Har inte svårt att prata om hur jag vill ha det när jag går vidare, det underlättar för mina anhöriga. ## Comment 8 Author: Cristine Tycker att tala om döden är helt naturligt, och jag vill gärna att barnen ska veta hur jag vill ha det. ## Comment 9 Author: stina63 Numera tycker jag inte att det är svårt att prata  om de. Jobbar inom vården så där möter jag döden ofta, Händer att jag pratar med dom om de. Om dom vill så som sagtt ## Comment 10 Author: Branneli Jag har inga problem att prata döden ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Sist gjorde jag det med en kompis som är inne i en seg process med sin cancer. Katastroftankarna & dess känslor. Vi pratade via telefonen, DET känns lite olustigt, jag vill gärna se personen i ögon/kroppsspråk. Men jag vågade inte träffa henne, hon hade kommit hem samma dag. Hon hade varit isolerad & bytt blod, eftersom hennes immunförsvar var nära "noll". Tur att telefonen finns !! ## Comment 11 Author: Andina Sedan en inre upplevelse om döden när jag var 4 år har jag aldrig känt obehag att tänka på, prata om eller uppleva döden i min närhet. Döden som sådan är jag vän med. Däremot kan det kännas svårt när en nära lämnar jordelivet, eftersom det är där jag befinner mig. Men döden som sådan är för mig "enbart" en fortsättning på Livet... ;) ## Comment 12 Author: Mitralis Jag har tänkt att jag måste försöka styra upp lite kring en eventuell död, men det har inte blivit av än. Det enda jag gjort, och det var för lände sedan, var att jag anmälde mej till donationsregistret. Jag har en sambo som jag vill ska få en del om jag dör och sånt händer ju inte automatiskt om man inte är gifta. Fast det som skulle bli mest uppskattat är nog om jag hinner ta hand om allt som jag samlat på mej så att det inte tar flera månader att rensa för dom ![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") När någon dör så blir jag väldigt sorgsen och tänker på **alla** som dött och som jag inte kommer att träffa igen och som andra inte kommer att få träffa igen. Någonting som jag har lärt mej av min far är att om någon dör för en vänn så ska man hälsa på så fort som möjligt. Det brukar ofta vara uppskattat. Tror att det är bra för båda parter. Som vänn till någon som mist någon så blir det ju jobbigare ju längre tiden går också så det är lika bra att ha undan det så fort som möjlit. Sedan så gäller detta givetvis inte alla utan det gäller att ha lite fingertoppskänsla. ## Comment 13 Author: [Borttaget] \# 12  Lite så tänker jag med..att rensa upp, så andra slipper göra det. Om man dessutom inte är gift, finns säkert en del att tänka på. Bara det att man hela tiden skjuter det framför sej. Men att jag inte kommer att få träffa dom igen..mina nära som gått bort, det har jag svårt att föreställa mej. ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 14 Author: [Borttaget] Prata om döden? Det beror väl på i vilket sammanhang jag pratar om döden. Om det handlar om att jag vet att någon ska dö, eller att någon just har dött, så tycker jag att det kan vara svårt att prata om eftersom jag grips av sån sorg att det egentligen inte går att prata alls. Att prata om döden som en del av livet i stort har jag inga problem med. Om min egen död vet jag inget, den kan komma nu i detta ögonblick, om en vecka eller om 25 år, vad vet jag och det bekymrar mig egentligen inte alls för egen del, men jag tycker synd om barnen om de skulle tvingas förlora sin pappa redan. Jag tror inte det minsta på någon slags fortsättning efter döden, men självklart skulle jag vilja att det fanns en sån. Att mentalt ta in att allt ska vara slut en dag är svårt, men därifrån till att inte kunna prata om döden är steget långt. ## Comment 15 Author: Anders 50 Har inga problem att prata om döden, provade på en stund hur det var för några år sedan, så det blir säkert bra när det är dags!  Hoppas det går fort bara! ## Comment 16 Author: Gronstedt Många verkar vilja låtsas att döden inte finns och inte ska pratas om, men jag tycker det är lite fånigt - den kommer ju till alla förr eller senare. Själv ser jag fram mot att vara död med innerlig förhoppningen att det inte finns något liv efter detta, men vem vet? Däremot fruktar jag döendet, både för egen men mest för närståendes (djur och människor) del. Det är ju inte alla förunnat att avlida stilla i kretsen av sina kära ... ## Comment 17 Author: Maria Döden är inte närvarande på samma sätt numera som förr. Nu är den oftast klinisk, bakom stängda dörrar på ett sjukhus (om det inte är en olycka förstås) Mamma berättade att när någon dog i huset (hon bodde i Landshövdingehus i Göteborg när hon var barn) så lades personen i "brygghuset" tvättstugan, och man hängde upp vita lakan och la ut granris för doften kan jag tänka...Där låg kroppen i väntan på transport. Alla ungar på gården sprang och smygtittade och tyckte detta var jättespännande. På så sätt så blev ju döden både mer närvarande och inte så "hemlig" och jag tror att det många gånger kunde vara bra. ## Comment 18 Author: Mitralis #17 Jag håller med dej om att det antagligen var bättre förr och att det var ett naturligare förhållingssätt till döden både när det gäller människor och djur. Numera så är det nästan så att folk inte vet om att de äter ett dött djur när de äter skinka för de har aldrig sett hur det går till med allt. Var det inte även vanligare med Lit de parade för i tiden? ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")  Jag tror att det ibland kan vara bra även för nära vänner att få ta farväl av en bortgången vänn. Numera så är det väll mest bara de allra närmaste som får ta farväl av kroppen. ## Comment 19 Author: Gronstedt När min mormor dog var jag inte i närheten. Jag hade velat se kroppen, kanske sitta vid den en stund, ta hennes hand som jag gjorde när hon levde, men folk i min närhet tog skarpt avstånd från den inställningen och av hänsyn till dem gjorde jag inget åt saken, utan tog farväl av en stängd kista vid begravningen. Det kändes lite rumphugget. Det togs riktigt skarpt avstånd, som om det varit en nästan pervers önskan jag kom med ... ## Comment 20 Author: Andina Ja, jag har också mött den inställningen, Gronstedt. Det är så synd, för det kan göra så mycket att få ta farväl en sista gång - med öppen kista. Det kan lätta på sorgen en hel del, det blir mer verkligt. Men människor är rädda - och då blir "Lit de parade" en läskig, pervers sak... Själv har jag vakat över några döende nära och anhöriga (och djur med för den delen) tills de lämnat jordelivet - vilket jag är "tacksam" för. När man får följa hela processen då blir det inte "rumphugget" eller konstigt, ingen "overklig känsla" uppstår, utan vissheten om att personen är död finns där direkt. Därför har jag inte behövt ta avsked vid öppen kista. Däremot har jag rekommenderat dem som inte varit med när personerna dött, att ta farväl vid öppen kista. En person, min mor, har gjort det, de andra har inte vågat. ## Comment 21 Author: Mitralis När min farmor dog så var jag runt 18 år. Jag var inte med när det hände och min far frågade mej om jag ville ta farväl av henne vid öppen kista. Det gjorde jag och jag är idag väldigt tacksam att han gjorde det för mej. Jag fick smeka hennes hand och kind och lägga en ros på bröstet. Jag tror att jag förstår bättre nu hur bra det var för mej att få göra det då än jag förstod det då. ## Comment 22 Author: Cristine Alla mina barn och barnbarn har fått varit med vid öppen kista och fått gå fram och prata med den döde eller lägga ner något, om de velat.