# Ångest
Author: KaiPon

_Jag vet inte varför jag skriver detta, behöver väll mest bara skriva av mig.._

Men jag har börjat tänka efter, och i och med det så har jag märkt att jag har i mellan 5-10 år gått med konstant ångest, oavsett vad jag gör. Går jag ut får jag ångest, går jag inte ut får jag ångest. Konstant, varje dag. Ibland är det så illa att bara av att vakna så har jag extrem ångest. Enkla saker som andra människor kanske inte tänker så mycket på ger mig extrem ångest, och jag vet inte varför.

Jag vet att jag borde egentligen tala med nån läkare om detta, men där dyker ett annat problem upp; jag avskyr att prata om mig själv, speciellt att prata med nya människor om mig själv, plus att jag har en extrem social fobi som jag av ren envishet försöker trycka undan.

Musiken är en av få saker som lyckas trycka undan ångesten helt, om så bara för tillfället, för så fort jag ska prata med nån eller ibland bara ens ser en annan människa kommer ångesten tillbaka.

Det är så sjukt irriterande, speciellt nu när jag ska ut i arbetsmarknaden, för att jag vet att det finns inte många jobb jag skulle klara av i längden, och dom jobb jag skulle klara av skulle bara göra allting mycket värre för mig, för det skulle vara dom jobben där jag sitter helt ensam hela dagarna och inte pratar med nån.

Jag vet inte vart jag är påväg med det här, kände bara att jag behövde skriva av mig antar jag..

## Comment 1
Author: Karmatarerskanise

Fast att det är riktigt jobbigt att tala med en läkare, så är det just det du måste göra. Det tar inte lång tid att förklara att du lever med ångest varje dag och att du inte klarar av sociala sammanhang.

Jag har varit i din sits, men en dag bestämde jag mig för att något måste göras, och jag ringde och beställde tid, bara det var oerhört jobbigt. Och ångesten inför mötet var fruktansvärd. Men när det var gjort hade en tung sten lyft från bröstet!

Du klarar det, du måste bara pressa dig till det yttersta första gången.

## Comment 2
Author: kalindas

Kan inte hjälpa dej med den ångest du känner. Men om du gillar läsa så rekomederar jag dej en bok, där du kanske kan få hjälp att handtera ångesten. Den gjorde stor nytta för mej. Då i samband med kognetiv terapi.

Boken heter:

De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem.

[http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=912711581X](http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=912711581X)

## Comment 3
Author: KaiPon

Grejen är bara det att om jag skulle få ångestdämpande mediciner så skulle det bara ge mig ännu mera ångest, för det är knappt att vi har råd med min ADHD medicin som det är nu (Därför tar jag den inte alltid om jag inte verkligen måste ta den). ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")

Usch, bara av att tänka på det ger mig extrem ångest, det är nästan som att jag vill gråta.. Vilket jag inte har kunnat göra på jag vet inte hur många år, vilket gör mig frustrerad och ger bara mer ångest.

GAH!!

## Comment 4
Author: Karmatarerskanise

#3 Sådana mediciner är inte så dyra. Inga av dom jag har ätit är det i alla fall.  
Och man får berätta för läkaren att man inte har mycket pengar. För det är ju ingen mening att ge medicin som patienten inte har råd med.

Sen är det ju inte säker du ska äta medicin. Kanske samtalsterapi eller KBT hjälper utan medicinering.

## Comment 5
Author: [Borttaget]

Har varit där. Från att ha varit en kärnfrisk och sund människa i min ungdom så drabbades jag "plötsligt" av diverse panikångest och kontrollbehov och mådde skitdåligt i många år. När jag ledsnade på det så ställde jag mig frågan varför? varför händer detta mig och när var jag egentligen "normal" sist?

jag kom fram till att mina problem kunde härledas till att jag lagt locket på en känslomässig katastrof. Jag hade aldrig tillåtit mig att sörja en svår förlust. Jag stängde in mina tårar och höll en tuff fasad, inte bara utåt men även för mig själv.

Den insikten ledde till att jag vågade ta tag i sorgearbetet 15 år efter att tragedin inträffade.

Innan du börjar med piller som lägger locket på - sök i ditt förflutna om du hittar något obearbetat. Om du gör det så ta tag i det ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 6
Author: Cristine

Bara att skriva av dej är början på något nytt..det var ett stort och moget kliv och ju mer du talar ut desto mer släpper ångesten. Visst behöver du tala med en läkare och du får kanske samtalsterapi. Jag har en son som har adhd och han hade också ångest och jag tror den kommer av själva sjukdomen men man kan lära sig kontrollera den. En sondotter hade det också hon hade en blogg där hon talade med andra som hade samma problem.

## Comment 7
Author: KaiPon

#6 ... You just opened my eyes.. Jag har också ADHD, men fick min diagnos relativt sent (från vad jag läst så brukar man oftast få diagnosen mellan 6-12 års ålder, jag fick den då jag var 17), så min ångest kan ju bero på det, lite i alla fall.

## Comment 8
Author: Karmatarerskanise

#7 Jag fick min som 27 åring.  
Och visst skulle jag vilja påstå att ångest kan vara en del av diagnosen.

## Comment 9
Author: Cristine

Det tror jag säkert att den gör, det skulle underlätta för dej om du hade kamrater med samma problem som du kunde bolla dina tankar med. Min son fick också sin diagnos när han var 16-17 år fast jag påpekat flera ggr i skolan att han säkert hade ADHD och behövde hjälp. det blev en shock för honom även om han anade att han hade något sådant. Idag mår han bra.

## Comment 10
Author: KaiPon

#8 Har märkt att tjejer/kvinnor får diagnosen som tonåringar eller vuxna, medans killar oftast får den som pojkar, mellan de år jag skrev tidigare. I alla fall från alla människor jag har träffat i alla fall.. ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")

## Comment 11
Author: [Borttaget]

Min yngsta son (21 år) har förmodligen diagnosen ADHD. Fast utredningen inte är klar så säger hans läkare att hon tror att han har det och erbjöd han piller på stående fot (vilka han artigt avböjde).

Han verkar inte ha någon ångest alls.... han är bara samma gamla glada bekymmerslösa unge han alltid har varit.

Frågan är; är ADHD=Ångest?

## Comment 12
Author: KaiPon

#11 Nej, bara för att man har ADHD betyder det inte att man har ångest eller liknande, MEN man kan ha ångest och sånt som sidosymptom. Har jag för mig att det var i alla fall.

Har för mig att jag läst i alla fall att tjejer med ADHD har större risk att få ångest/oro och depperitioner än killar med ADHD.

## Comment 13
Author: Karmatarerskanise

#10 Jag har för mig att tjejer ofta agerar innåt istället för utåt som de flesta kilalr gör. Därför får fler pojkar diagnoser som barn. Är inte helt 100 men tror det är något sånt.

## Comment 14
Author: Karmatarerskanise

#11 Med tanke på de olika syptomen man har, så är risken stor att man får ångest. Man lyckas inte fullfölja saker, man gör saker utan att tänka först, man är impulsv, har ofta dåliga relationer, svårigheter att organisera och planera osv.

## Comment 15
Author: [Borttaget]

#12

tack för svar KaiPon ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 16
Author: Karmatarerskanise

#15 Inte mitt? ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")![Kyss](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss")

## Comment 17
Author: [Borttaget]

#16'

ja så klart. förlåt Hera.... det gick lite fort ![Skäms](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms")

Tack för din input både i denna tråd och andra - du är alltid lika kristallklar som korvspad ![Kyss](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss")

## Comment 18
Author: KaiPon

#15 Inga problem. Skriver bara vad jag kommer ihåg från skolan ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 19
Author: Karmatarerskanise

#17 Naaw tack ska du ha ![Kyss](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss")

## Comment 20
Author: [Borttaget]

#19

tack själv ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 21
Author: [Borttaget]

Jag har också haft ångest i många år och som Maggan skrev hade även jag tryckt tillbaka en svår förlust. Det som hjälpte mig var att gå hos en psykolog som verkligen hjälpte mig att komma på rätt väg.

Som skrivits tidigare i tråden så att bara skriva om det här är en bra början.....det finns alltid hopp ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")

## Comment 22
Author: KaiPon

Jag är öppen med min ångest och detta är inte första gången jag skriver av mig, men det verkar inte bli bättre, nästan bara värre för det känns alltid som att jag.. Stör och är ivägen då jag skriver av mig..

Plus att det nu blivit så illa att jag knappt har kunnat äta de senaste dagarna utan att mått illa resten av dagen. ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")

## Comment 23
Author: [Borttaget]

Vad jobbigt det måste vara men det är ändå så att man måste möta denna krypande ångest. Vad är du rädd ska hända?

## Comment 24
Author: Karmatarerskanise

#22 Ring dierkt på måndag! Det blir inte bättre av att dra ut på det!

Och nej, du stör ingen när du skriver av dig. Det står oss alla fritt att läsa eller låta bli.

## Comment 25
Author: [Borttaget]

Säger som Hera inte stör du utan vi ska väl hjälpa och stödja varann så gott vi kan.

## Comment 26
Author: [Borttaget]

#22'

nej du stör inte KaiPon... skriv av dig bara ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 27
Author: stina63

Kaipon tycker det är jätta bra att du skriver och pratar om de. De är en del av bearbetningen.

Kram till dej![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 28
Author: [Borttaget]

Nu har jag läst igenom hela tråden..du har fått så många bra svar KaiPon och jag hoppas det har hjälpt dej en del.

Jag tror också att ångest kommer av nåt som man tidigare i livet förträngt, och inte tillåtit sej att bearbeta. Sen tror jag du måste ta det där svåra steget..söka hjälp och försöka reda ut.  Ge dej sjutton på att Du ska klarar detta..kanske hänger det också ihop med en dålig självkänsla ?

Kram och lycka till!  ![Kyss](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss")

## Comment 29
Author: Branneli

Men du, Kaipon....du verkar hellre vilja skriva, än prata...

Skriv ner på  ett papper i punktform eller som en berättelse vad du söker för & hur du känner inför detta läkarbesök.

Ge detta till läkaren när du kommer dit eller om det är möjligt att maila läkaren innan.

Denna "lösning" poppar upp i min hjärna ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad"), när jag läst denna tråd.

"Bara" genom att skriva denna tråd, så är du redan på gång mot läkaren. Bra jobbat !!

Som det skrivs så "upptäcks" pojkar oftare tidigare än flickor.   Pojkarna är oftare mer "stökiga" genom att vara mer fysiska/pratiga, medans flickor har "stöket" inom sig.

## Comment 30
Author: Karmatarerskanise

#29 Jag hade en gång förberett med att ha skrivit upp allt, men läkaren ville att jag själv skulle säga det.

## Comment 31
Author: Branneli

Hrmmm, illa av läkaren ![Rynkar på näsan](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan").  
Alla sorts personligheter ska ju bemötas på bästa sätt ![Förvånad](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad")

Hoppas att Kaipons läkare är mer tillmötesgående ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")

## Comment 32
Author: Karmatarerskanise

#31 Fast läkaren hade ju rätt egentligen. Man behöver gå emot sina rädslor.  
Fast de kunde kanske väntat till andra mötet.

## Comment 33
Author: KaiPon

Tack för alla stöttande kommentarer och ideer. Betyder verkligen mycket för mig.

Jag har tänkt igen, och kom idag på att en av anledningarna till varför jag har konstant ångest, speciellt om jag måste ut i den verkliga verkligheten, är för att jag har levt i min egna lilla värld, skapat min egna verklighet, sedan jag var ca 5 år gammal. Så jag har alltså gått runt i en egen verklighet i snart 14 år, men nu när jag ska ut och jobba måste jag ju ut i den verkliga verkligheten, vilket leder till ångest då jag inte vet nånting om den verkligheten, allt jag vet om är min egna verklighet.

Varför det har blivit så vet jag inte. Kan ha och göra med mobbning, eller det mina bröder höll på med, eller att jag kände att jag inte passade in, eller en blandning av allt. Vad vet jag. Ska i alla fall försöka få tag på en läkare så fort som möjligt, men det kommer bli svårt då ett av de värsta jag vet är att prata i telefonen med folk jag inte känner.  
Sen om jag berättar allt för läkaren då jag fått tid och så, eller om jag håller saker inne får vi se. Förhoppningsvis klarar jag av att berätta allt, men man vet aldrig.

Jag går nämligen nästan konstant runt med en känsla av att vara ivägen, ta upp plats. Som att mina problem inte är nånting, som att jalla andra är viktigare än mig och det känns fel då jag väl tar plats och faktiskt berättar om mina problem. ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")