Nej faktiskt inte alls. Har jag gjort fel så har jag gjort fel. Om jag inte fattar att jag gjort fel så stretar jag nog emot dock.

Jag brukar vara enveten men har inga problem med att erkänna att jag har fel när jag överbevisats

Har haft väldigt svårt för det. Men det blir lättare med åren.

Jag är envis, så ibland måste jag ha bevis för att jag faktiskt har fel, men är det bara vardagligheter har jag inget problem med att erkänna mina misstag.

Jag hade väldiga duster med min exman om saker och ting förut. Bägge är vi äldsta syskonet och vana vid att vara "auktoriteten".

Minns när jag först läste att det fanns något som hette dyskalkyli, och att jag förstod att jag hade en lätt släng av det.

Han fullkomligt skrattade ut mig och trodde att jag, med min språkådra, hade hittat på det uttrycket.

Men det fick han äta upp, några år senare skrevs det mycket om just dyskalkyli och hur det yttrade sig .

Jag är som bumbleboo…envis, men erkänner så klart när jag överbevisats.

Jag gör det lätt för mig.Tycker som Asta…

¿ Vet inte….?
  återkommer om det händer någongång.. *skratt*

..näää, :- )
 vet/fattar jag bara att jag har fel,så är det inga problem
(menar,lägger mig inte platt,bara för nå´n säger"fel")
 då är det bara att erkänna, acceptera och gå vidare med en lärdom.

   penke

Är också envis..men erkänner då jag vet att jag gjort fel!