Exakt! Var det!

Finns en roman av Alice Lyttkens, som jag kom att tänka på nu. "Att vara någon", heter den. Del 2 av 3 i en svit om Catrin Jennick. Utspelas på 1930-talet. Huvudpersonen kämpar med att få respekt från sin man som hånar henne för att hon skriver en bok. Och hur hon kämpar för att få lite oberoende och individuell frihet utan att reduceras till en liten "docka".

Jag brukar när jag går, se till att gå rak i ryggen och promenera med långa, bestämda steg. Då känner jag hur självförtroendet växer inombords . Hjälper förstås inte alltid de dagar man är ur form. Men ofta!

Nu hörde jag min pappa, han sa alltid det:

se till att gå rak i ryggen och promenera med långa bestämda steg

Jag duger precis som jag är - för den skull behöver man väl inte vara någon stropp som går omkring och är en viktigpetter…

Nä, det inte är svårt att vara mig själv. Jag är alltid bara mig själv, och ingenting annat. 

Jag brukar se mej själv i spegeln och säga…

" Du är nog inte så tokig i allafall "

#6 Sisa. Jag brukar säga "tvärtom". "Snigel du är tokig, men du är bra typ ändå."

#7 Känner igen mig!

Gäller ju att säga, vad som passar bäst! Huvudsaken att det är nåt positivt!

Cristine o Sisa. Vi är positiva "typer" ändå.

Nej jag tycker inte att det är det svåraste som finns. Jag har alltid levt efter devisen att ingen är bättre än mig på att vara jag - med alla fel och brister

Jag är alltid mig själv, finns ingen anledning att försöka vara når man inte är.

# 10

#6 När jag är hypoman/manisk tycker jag att jag är skitsnygg… Man borde få vara sånn jämt…

Sedan kommer självinsikten och d娅