Om man lever för sina barn så verkar det som om det är hela livets totala mening. Man går in i en roll. Istället för att vara människa blir man helt plötsligt förälder.

Lever man genom sina barn så har man tappat bort sig själv och sin identitet. Barnen blir ens ansikte utåt.

Att älska sina barn villkorslöst men att våga släppa taget är nog det mest ultimata. Att våga vara sig själv som människa inför sina barn och sluta försöka vara den perfekta föräldern tror jag är det allra bästa.

Nej..jag lever inte genom mina barn utan jag lever mitt eget liv, jag kan inte heller säga att jag lever för mina barn utan de är en del av mitt liv. Dottern en stor del, men hon klarar sig mer och mer själv. Jag har mycket telefonkontakt med två av sönerna den äldste bor nära så han tittar in då och då. Mer sporadiskt blir det med sonen i Spanien.

#1 #2 Skönt att höra. Svärmor har mågna gånger fått mig att undra och att känna mig som en konstig mamma. För hon hävdar att man lever ju för sina barn. De är ens allt och det viktigaste i livet. Och om man inte tänker så är man ingen vettig mamma…

Personligen kan jag tycka att det måste bli något kvävande gentemot barnen om de får vara ens enda mening i livet… Jag tycker att, precis som ni säger, man måste få leva sitt eget liv också, inte bara vara mamma…

Jag är människa, kvinna och så råkar jag vara mamma också

# enligt min filosofi så ska vi uppfostra barnen så att det blir säkra, självständiga, ärliga och kärleksfulla människor. Och självklart är barnen det viktigaste i livet och det är därför vi ska uppfostra dem på det här sättet.

Sedan får vi absolut inte glömma att leva vårt eget liv och låta barnen ha sina egna.

Vissa föräldrar släpper inte taget och ag undrar om det är de som inte har något eget liv, inte kan acceptera att barnen blivit självständiga och inte behöver föräldrarna lika mycket längre. Den typen borde skaffa sig ett husdjur eller nått för att känna att de är behövda av någon och släppa på "föräldratyglarna".

#5 Att barnen får stå högst på ens prioriteringslista köper jag rakt av. Men precis som du säger. Vissa har nog svårt att släppa taget, kanske för att de inte har ett eget liv…

#3 Nej usch, man skulle kväva barnen, de ska ha sitt eget liv så tidigt som möjligt, man är där som ett stöd när det behövs. Mina barn är mina vänner jag kan prata om allt med dem. Precis allt.

Sedan har ju barnen av naturliga orsaker större plats i ens liv när de bor hemma och är små. Allting har sin tid

#8 Ja i nuläget är man mest förälder när det gäller att skjutsa och hämta…

Spelar ingen roll om man lever för sina barn…eller genom sina barn…dom är det bästa som hänt oss!!

Om jag ser till att vara en glad/positiv människa…så sprider jag detta till min omgivning.

Jag lär/visar mina barn vad jag tycker är viktigt i vårt samhälle.

Sen provar de sig fram & gör sina egna val, om hur de vill leva sina liv.

Själv har jag fortfarande mina föräldrar som "ryggstöd", när det behövs.

Hallå Branneli, jag har saknat dig

#10 Jo visst är barnen det bästa man har. Jag föredrar bara att se saken som sådan att…

Barnen har man till låns en tid. Sedan måste de få flyga fritt. Jag vill inte bli en sån som "kväver" mina barn och egentligen aldrig låter dem pröva sina egna vingar…

Halloj Cristine

Tack för dina ord, de värmer !!

Under en lång tid så har jag varit utomhus & dit tar jag inte med datorn ( en livsregel).

Men idag "poppade" jag in ,,,efterdom vädret är lite för kallt att vara utomhus en hel dag.

Jag skänker denna del av världen en tanke då & då.

Men tiden kommer då det blir mer inneaktivitet, dit datorn hör, för min del.

Det är bra att du håller dej ute Branneli, hur går det med dina promenader?

Just nu är det stavgång 6 dagar/vecka 20 minuter & en liten kvällspromenar på 15 minuter varje kväll !!

Inga starka piller om dagarna

Försöker hitta balansen, vad kroppen tyar med om dagarna. Ett bra verktyg är min stegräknare. Kroppen funkar vid 6000-8000 steg/dag.

Planering… & åter planering gäller i mitt liv…suck…

Som det ser ut ska jag gå en smärthanteringskurs v34-v39. Arbetspröva i 2 veckor & sen jobba. ÄNTLIGEN !!!!!!!!!!!!

Ujujuj om nån sagt att denna resa skulle bli så lång, när jag fick ta ambulans till akuten i slutet av november……tur att jag inte vet vad som ska hända !!

Jag försöker hitta njutning, varje dag, att kunna få återhämta mig i min takt

Hoppsan så långt det blev….f´låt att tråden kapades en bit

Du verkar var vid bra humör och stark så  så det kommer att gå vägen! Skål förresten..sitter och smuttar på ett vinglas!

Mmmm, att tya med denna resa….tyder på starkt psyke & goa vänner ( både  via datorn & besökande/ringande).

En "stark" resa att lära känna mej själv…pust. Men ska jag må bättre resten av livet, så bör jag finna balansen…..

Skål på dej…..har gått på vattnet nu (ölglaset är tomt)

Åh fasen! Det kommer väl bättre tider får vi hoppas.. och med öl i glaset.

Haha…absolut mot bättre tider !!

Ska vara med i min kropp & inte "mörka" & "tuta & köra" !!

Många minnen ska upplevas ….

..samt en & annan öl KAN slinka ner…hehe

Tack för din omtänksamhet Cristine

Inte förrän man fått barn inser man att de var själva meningen med alltihop

#20

#21 Jo nog är det så. Jag skulle inte vilja vara utan mina barn.

#23 Nä, visst ändrar de ens totala perspektiv på allt! Jag var så ung och dessutom ensamstående mamma. Tufft att vara så låst, men sammtidigt är det mycket jag äå idag som jag inte varit utan henne.

'Exem0pelvis att jag fick fingrarna ur och fixade komvux och sedan Universitettstudierna. Allt detta i kampen för att ge henne ett så bra liv som möjligt.

Hon motiverade mig till att få någon reda på mitt liv…