Som barn läste jag med förtjusning både Kalle Anka och Fantomen. Men bäst gillade jag serieböckerna. Asterix och Tintin 

Jag har varit seriesamlare och faktiskt även serietecknare i blygsam skala. Jag hade som mest bortåt 2000 serietidningar och 500 seriealbum, alla i "mint condition".

Numera har jag bara ett 50-tal seriealbum kvar, de jag gillar allra mest. Det är samtliga prins Valiant som utkommit på svenska, alla Buddy Longway, alla Blueberry, alla Linda & Valentin och några till.

Hela Tintinsamlingen har jag överlåtit till pojken. Han läser dem om och om igen och kan de flesta ord för ord utantill.

Jag älskar serier och kan räkna upp några jag gillar.

Rocky, BC, Nemi, Elvis, Huggo, Kvasthilda, Hagbard, Snobben med mera.

Jag gillar korta strippar med vass humor

Inte att förglömma Hobbe, Slitz, Kapten Stofil, Knasen, Uti vår Hage.

Det finns bara en serie vad jag kan komma på som jag tycker rent illa om och det är Bamse.

Denna superpedagogiska, snälla, kloka björn som gör allting så perfekt gör mig spyfärdig

Tacka vet jag då småelaka Kalle Anka (sedan har vi Arne Anka)

# 4

…och jag älskar BAMSE!!!

#5 Haha, det är tur att vi är olika

# 5 Jag älskar också Bamse. Den o Kalle Anka.

Det jag älskar mest med serier och strippar är just satir och ironin bakom. Därför blir "snälla" serier totalt meningslösa att läsa.

Tycker jag ska jag väl tillägga

Får jag barnbarn kommer jag ALDRIG att läsa Bamse för dem

Jag är själv ett stort fan av Tintin (läst alla, och tänker skaffa alla nu igen som vuxen), Asterix och Mumintrollet! Dessutom gillar jag Fantomen .

Några serieböcker med Mmintrollet läste jag om nu som vuxen och höll på att skratta ihjäl mig när jag desto tydligare märkte Tove Janssons underliggande humor och satir.

Ett utdrag från första boken, som bara heter Mumintrollet: Mumin och Sniff hänger ihop, Sniff hittar hela tiden på olika vilda idéer så de kan bli rika. Mumin bara tittar beundrande på honom med lysande ögon och säger: O vad du är intelligent Sniff!

Jag vek mig dubbel när jag läste det

# 8

…och jag har spart mina Bamse-tidningar till kommande barnbarn…

Jag är uppväxt med Fantomen och Seriemagasinet. Jag gillar serier, men köper inte några längre. Läser gärna stripar som jag också brukar spara om de är riktigt bra. Har några jag klistrat in i en bok.

Länkar till min sida där jag lagt in en del bra.

Jag hade turen att ha två äldre bröder och kunde läsa deras gamla serietidningar. Fantomen, Mannen från U.N.C.L.E, Kalle Anka och något enstaka nummer av en skräck-tidning som jag tror hette Shock. Min mor tyckte nog inte det var passande läsning för en liten flicka, men hon tog dem inte ifrån mig.

Modesty Blaise och Yoko Tsuno blev mina favoriter på senare år. Och Elfqust/Alverfolket. Det jag har svårt för är de flesta vuxenserier, som jag tycker är för brutala och dystra.

#12 Mannen från U.N.C.L.E. pratar min man ofta om själv har jag aldrig läst den

Bamse är ju småbarnens serie. Mina barn läste Bamse när de var mindre, men de ratade Kalle Anka för att den är så elak.

Serier som Bamse, Teletubbies och Gnottarna är jättebra för småbarn. Läser man Kalle Anka för en tvååring så börjar hon/han att gråta.

Min son har gått i den hårda skolan

Min man har en T-shirt med trycket "Tintin i Oman" på och mig veterligen har Tintin aldrig varit i Oman (men det har min man)

#15-16 Kanske inte i Oman, men i "Tintin och Det Svarta Guldet" är han i alla fall på den arabiska halvön.

När det gäller Bamse och andra småbarnsserier så visst, som vuxen ruttnar man ju totalt på både upprepningarna och superpedagogiken, men jag tror att det är precis vad de minsta behöver.

#17 Tyvärr har jag aldrig fixat att vara så pedagogiskt korrekt med min son. Han har fått ta mig för den jag är och tro mig eller ej så har det gått himla bra

Jag har svårt med småbarn. Har aldrig kunnat förställa mig utan det får bli som det blir men konstigt nog verkar ungar gilla mig även om jag inte alltid är så förtjust i dem.

Jag har aldrig heller läst för min son i större utsträckning. Det blev mormors uppgift. Däremot så berättade jag att böckernas värld var äventyr man kunde uppleva i sin egen fantasi och lärde honom att läsa redan som 5-åring (stackarn) och han har hela sin ungdom och även numera varit en stor bokmal. Allt för att morsan ville slippa högläsning

Så jag tror att vi är alla lite olika där. Både barn och vuxna.

#18 - då är du lite som jag. Jag pratar med barn som med vuxna ungefär och det verkar de gilla av någon orsak. Jag är inte speciellt förtjust i barn, men de gillar mig och jag begriper aldrig varför.

I unga år läste jag Fantomen och Kalle Anka. Nu blir det bara serierna i dags och kvällstidningarna. Där är Ernie och Hälge favoriter, plus en ganska ny i lokaltidningen (Värnamo Nyheter)….Samir.

Fantomen läste jag mycket som  tonåring, men sen blev den färglagd och då slutade jag läsa den. X9 var en annan favorit, särskilt när det var Modesty Blaise och Jeff Hawke i den.

I Jeff Hawke  var det ofta riktigt häftiga plotter, exempelvis den där de förklarade mysteriet med Loch Nessodjuret eller ett avsnitt med en gammal fysiker som byggt om sin hundkoja till rymdskepp med delar från en kraschad rymdfarkost.

Jag läser mycket för mina barn fortfarande, jag är inne på tionde året nu eftersom Ludvig blir 10 till jul. Det blir minst en timme per kväll, en halvtimme vardera för våra båda barn.

De läser fantastiskt bra själva, men det är en tid för nära gemenskap och för att lugna ner barnen på kvällen. Särskilt nu när de är lediga är det lätt att de kör fullt spett till midnatt annars.

Att barn börjar läsa av sig själva är ingen självklarhet tror jag, därför ville vi se till att de inte missade något i sin språkutveckling och introducerade böcker tidigt.

Flera av barnens klasskamrater läser oerhört dåligt och de har inte fått läsningen med sig hemifrån. De barnen kan inte läsa texten när de ser film som inte är dubbad och vår 7-åriga flicka Lovisa sitter ibland och läser texten för Ludvigs 10-åriga kompisar.

En av Ludvigs kompisar läser så dåligt att hans läsförståelse och därmed språkförståelse är klart eftersatt. Hans mamma säger att hon inte läst för sina barn för att hon läser dåigt själv. Pappan är gammalmodig trots sin relativa ungdom (dryga 30) och tar dålig del i barnens uppväxt.

Det kan göra mig förbannad att höra. En förälder som läser dåligt har ju genom sina barn världens bästa chans att få lästräning. Barnen är helt okritiska när de är små. Dessutom föder deföräldrarna upp 3 nya människor med allvarliga läs- och skrivsvårigheter helt i onödan. Det är inte att ta sitt föräldraansvar tycker jag.