Min stora skräck genom livet har alltid varit att jag ska mista ett av mina barn (antagligen på grund av att min storebror omkom när vi var barn). Den har lättat lite nu för jag har jobbat en hel del med den.

I övrigt är min stora fasa att jag ska bli sittande här sjuk resten av livet…

#1 Jaa du, det är det värsta som hänt mig. Skräcken att mista ännu ett är enorm.

Jag kan även känna skräck ibland över att bli blind. Mina ögon är väldigt viktiga för mig.

#2 Ja usch ja, jag måste hålla tankarna ifrån mig när det gäller detta. Det du gått igenom är omänskligt! Jag har ju sett och känt på nära håll hur det påverkar en familj.

Gunilla..

Min skräck är o hamna på sjukhus..

Om man bortser från bortfall av nära och kära så är det en skräck hos mig att jag skulle bli sjuk och bli ett "paket" - och att hela tiden vara medveten om det.

Att bli lämnad ensam då jag blir gammal…

Min största skräck är att skada fingrar eller händer så att jag inte kan spela piano längre! Mycket kan jag stå ut med, och står också ut med, för jag har nedsatt hörsel, dålig rygg, dålig syn och återkommande depressioner.

Men att inte kunna spela piano längre - nää, då tror jag jag lägger mig ner och självdör!

Konstigt nog gäller min skräck bara barnen inte mej själv för då tänker jag " den dagen den sorgen".

#8 Känner som du, jag är inte rädd för egen del men skräckslagen för att det ska hända min son och min man något farligt.

#8 Som Cristine så är det barn och barnbarn min skräck gäller men självklart vill jag inte bli  som mamma, ett paket den sista tiden.

#2 Jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom Gunilla, Kramar om.

Det finns oerhört många skräckscenarion för mig och jag gissar att ju livligare fantasi man är begåvad med, desto vildare skräckidéer får man.

Innan jag hade barn var det situationer, exempelvis att hamna på en smältande sten i en vulkankrater, eller att överleva en flygplanskrasch - bara för att upptäcka att planet störtat i ishavet.

Efter att barnen kom, är den värsta skräcken förstås att något ska hända dem. Ibland kan den skräcken bli till rent fysiskt illamående för mig.

Sjukhus är ingen skräck för mig, bara obehag. Jag har tillbringat flera år av mitt liv på sjukhus.

Att bli blind har jag provat på och det är definitivt en stor skräck. När jag hamnade i blindhet, insåg jag att allt, precis allt jag sysslat med i hela mitt liv, varit avhängigt förmågan att se.

En annan skräck jag har är också den kopplad till barnen. Den skräcken är att jag ska dö för tidigt innan mina barn hinner växa upp. Inte så att jag är rädd för döden själv, utan för att jag vet att det är min pojkes största skräck - att jag ska dö ifrån dem för att jag har så många sjukdomar.

#11 Så vet jag att min sjuka mamma också kände när jag var liten, hon ville att jag skulle hinna växa upp innan hon dog. Tyvärr pratade vi inte med varandra om våra rädslor när jag var liten. Men hon skrev dagböcker, så jag har lärt känna henne lite i alla fall i efterhand.

Min stora skräck har också varit att det ska hända min son eller någon av mina nära något.