Jag är en bra lyssnare (och talare).. Fast vid olika tillfällen

Jag är bra på att lyssna men jag vill att andra ska lyssna på mig med, är det fel?

Vet inte … men jag gillar citat  /kram Spanaren

Att lyssna har sin tid, Att bli lyssnad på har sin.

T ex när min kollegas pappa hade dött… lyssnade jag… just då behövde hon bli lyssnad på. HOn ville inte höra saker i stil med "ja när min… " utan bara bli lyssnad på och bejakad…

Jag lyckades lyssna på henne, och fick bita mig i tungan flera gånger för att inte börja prata om mig själv…

Jag är bra lyssnare men kan prata på när man är många.

#2 Nej det är inte alls fel, bara man lyssnar färdigt.

Jag är oxå både och, får även jag bita mig i tungan vid vissa tillfällen för att bara vara lyssnaren. Ibland är det ju inte goda råd som gäller utan bara att få prata av sig.. =)

Att lyssna inlevelsefullt och tålmodigt är en konst!

Det kräver att man släcker ut sig själv, och behovet av att få prata om sig själv helt. Annars kan man inte ge sin motpart sin fulla uppmärksamhet. Jag har svårt ibland att vara helt uppmärksam, märker att mitt sinne är lite splittrat.

Jag är både och. Lyssnar men vill ocksa att folk lyssnar på mig.

Klarar ni av att lyssna till tystnaden…utan att bryta den med eget prat…

#9 ,,, det är ju jättesvårt… hade för en del år sen en kollega, som ibland blev tyst när vi jobbade tillsammans (framför en grupp) och då gällde det att avgöra om han "tänkte" och skulle komma igen och börja prata, eller om han "var lost" och behövde en puff in i "verrkligenheten" igen… han hade nämligen någon sorts problem så ibland var han lite "borta" … svårt att sätta fingret på för han var mycket kompetent för övrigt… men oj oj så svårt det var…

Kan tycka att det är väldigt skönt med människor i vars sällskap jag kan vara alldeles tyst. Men när det kommer till folksamlingar och det blir lite så där konstigt tyst styr jag nästan alltid upp en konversation för attt få igång folk