# Förlåta. Author: Cristine Att förlåta är som att släppa en fågel fri och upptäcka att fågeln var du. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Att förstå och sedan förlåta är ett bra sätt att gå vidare men det finns det som jag aldrig har kunnat förlåta. Stora smällar som jag fått. Hur gör man då då? ## Comment 2 Author: Hoppfull Jag tror oxå på förlåtelsens helande kraft. Det är svårt att förlåta oförlåtliga saker men det går om man vill. Fast man måste förstås känna att man vill och är beredd att göra det arbetet och sedan släppa den oförätten. Sedan är det svårast tycker jag när det är människor man har i relationer omkring sig som hela tiden beter sig illa. Jag är så feg så jag har brutit kontakten med dem, trots att de är släkt, för jag far så illa av att alltid bli behandlad illa. Jag kan liksom inte bara skaka av mig och le och låta dem hållas... svagt - visst men jag är inte starkare än så... ännu i alla fall. ## Comment 3 Author: Cristine #1 Man försöker att förlåta ändå eftersom den som lider mest av det är du själv, och det sitter i själen och tär på din hälsa. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #1 Joo, jag vet det där men att omsätta det till praktik kan vara jättesvårt beroende på vad det är som ska förlåtas....![Gråter](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 5 Author: AnnL Kan oftast förlåta. Men vissa saker kan jag aldrig glömma som jag blivit utsatt för trots att jag förlåtit. Kan aldrig mer bete mig som vanligt mot dessa människor. ![Gråter](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 6 Author: Cristine #4 Jag tror jag vet!![Rynkar på näsan](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") ## Comment 7 Author: Hoppfull Jag tänker att man kan fundera på vad det är som gör att man inte vill förlåta. Någonstans håller man fast om smärtan och vill att den ska finnas där för att påminna om det hemska som hänt. Men förlåtelse innebär ju aldrig att man glömmer! Det innebär bara att det slutar göra lika ont. Att man förändrar förhållningssätt mot människor som skadat oss väldigt illa är som jag ser det enbart positivt. Det innebär ju att man fått en erfarenhet och kan agera utifrån den istället för att gå på samma sak igen... Ska bara påpeka med att när jag pratar förlåtelse så handlar den enbart om mig, eller den som ska förlåta. Inte de som ska förlåtas, de behöver inte kopplas in överhuvudtaget. Förlåtelsen sker inom mig själv och handlar enbart om mina känslor, inte om de andra personligen. Ibland blandas det ihop och man tror att man måste söka upp personerna ifråga och uttala att de är förlåtna. Det tror jag kan vara mycket svårt och inte alls alltid av godo. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 jag vet precis vad du menar Hoppfull. jag förlät en person som gjort mig hemskt illa i min ungdom, men innan jag till slut gjorde det så hade jag mått dåligt i flera år av det. jag trodde att jag måste få en massa svar på varför innan jag kunde förlåta, men att söka upp personen och fråga fanns inte ens på kartan. Till slut insåg jag att det bara var jag själv som led av det och beslutade mig för att det inte spelar någon roll varför. Jag försonade mig med det som hänt och gick vidare, och mådde genast mycket bättre. Personen det gäller har ingen aning om det och det bryr jag mig inte om heller. Det behövs inte. ## Comment 9 Author: Hoppfull #8 Ja så har det varit för mig med. Jag var ganska utsatt under min skoltid, som så många andra. Och jag bar med mig den smärtan som stora öppna variga sår som tog väldigt mycket av min uppmärksamhet. När jag slutligen kom mig för att förlåta hade ju de inblandade inget alls med det att göra. Det är inte ens säkert att de minns hur det var... och jag skulle heller aldrig fått för mig att kontakta dem, så känslorna var ju enbart mina att hantera. Men oj vilken enorm befrielse det var att slippa den smärtan jag hade burit så länge. Idag tänker jag inte ens på den. ## Comment 10 Author: AnnL \# 8,9 Det stämmer för mig också. Personerna vet inte att jag förlåtit dom och gått vidare. Men det känns skönt för mig. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #9 ja att förlåta är inte detsamma som att skaka hand och bli vänner igen - så där som vi fick lära oss av vuxenvärlden när vi var barn. Det var ju mest bara förnedrande och något man "borde" göra för att vara till lags. Men det sitter nog djupt i många fortfarande att det är det som är att förlåta. ![Obestämd](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 12 Author: Toyan Det kan vara mycket svårt att förlåta och som Gunilla säger beroende på vad som ska förlåtas. #7 Jag instämmer helt med Hoppfull när hon säger "_Men förlåtelse innebär ju aldrig att man glömmer! Det innebär bara att det slutar göra lika ont."_ Min egen metod är att jag i tankarna säger till den som gjort mig illa....Jag släpper dig fri att gå till **ditt** högsta goda och jag går till **mitt** högsta goda. #2 Hoppfull! Det är varken fegt eller svagt att bryta kontakten med människor som ständigt gör en illa, det är ren självbevarelsedrift. Jag tycker tvärtom att det är starkt för det är svårare att bryta med släkten än med utomstående. Kram / Toyan ## Comment 13 Author: [Borttaget] Jag har brutit med min mamma sedan drygt 7 år, dvs. inte sagt upp kontakten helt, men vi umgås inte längre. Det blir nån gång om året som man ses, vid familjesammanhang, och så blir det julkort och kort till födelsedagen. Det är allt. Hon har sårat mig förfärligt, ett oändligt antal gånger, och behandlat mig riktigt illa genom alla år, långt upp i vuxen ålder. Till sist orkade jag inte ta mer från hennes sida, utan klippte. Vissa saker hon gjort och sagt kan jag aldrig förlåta. Inte förlåta på det sättet, att jag urskuldar det hon gjort och "nollställer. Men jag kan försona mig med det, och leva mitt fortsatta liv utan att låta det hon gjort inverka mera. Därför tror jag mer på försoning än förlåtelse. Förlåtelse innebär för mig att man säger: Du, det gör ingenting att du gjorde det du gjorde. Det kan jag inte säga. Det skulle vara som att ta bort ansvaret från henne för det hon gjort. Men jag kan bestämma mig för att det inte ska få skada eller hämma mig längre. Framför allt, är det jag numera som bestämmer hur mycket kontakt vi ska ha. Hon kan inte komma åt mig med sina krav längre. Det har varit mycket smärtsamt att nå dithän och jag har fått utstå en hel del ifrågasättande och kritik framför allt från mina syskon. De har svårt att ta till sig att deras mamma kan ha uppfört sig på ett sådant sätt att deras syster inte vill ha kontakt med henne. Och de vill inte veta mina skäl. De är rädda för att det ska förändra deras egen syn på henne. Men jag har inte den psykiska balans och ork som krävs för att mota den svårhanterliga kvinna som är min mor. Hon tär för mycket på mig. För att behålla min jämvikt har jag varit tvungen att stöta henne ifrån mig. ## Comment 14 Author: Hoppfull #11 Det där tror jag är oerhört viktigt som du beskriver! Precis så är det ju vi är lärda att se på förlåtelse och det är så som jag uppfattar det Bergspuman skriver om sin syn på förlåtelse. Ingen kan ju någonsin ta bort ansvaret för elaka handlingar från dem som gjort dem. Det spelar ju ingen roll vad jag säger eller gör, de bär ju själva alltid ansvaret själva för vad de gör och inte gör eller gjort. Förlåtelse handlar inte om dem och deras ansvar utan om mig och mina känslor. De och vad de gjort är deras sak, inte min. Min sak är mina känslor som kom ur deras handling, mina känslor är bara mina och jag själv bär ansvar för vad jag gör av och med dem. Det är där jag menar att jag är svag #12 när jag skriver att jag inte klarar att möta dem. För det är ju mina känslor som blossar upp när jag möter dem och jag vill sträva efter att bli så balanserad så att de inte kan rucka mig oavsett vilka elaka ord de använder. Jag vet ju att det går men jag är inte så stark och balanserad ännu. Att bryta var helt nödvändigt just då, för att få distans och kunna arbeta med mig själv. Och det i sig kanske var modigt även om jag mest såg det som en desperat men helt oundviklig åtgärd om jag inte skulle duka under ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag kämpar på och SKA komma dithän att jag kan möta dem utan att de ska kunna inverka på hur jag mår! ## Comment 15 Author: [Borttaget] Det där med förlåta och försonas med det. Jo jag tror på det och jag kan göra det med nästan allt och att det är en process som sker inombords och nåt som dom som gjort mig illa aldrig får veta om. Men likt gunilla så har jag saker som jag inte klarar av att släppa hur mycket jag än önskar. Och jag har verkligen försökt. Jag får inte ut nåt av att hålla kvar vid det. Vet inte hur jag ska formulera mig för att det ska bli rätt. Personerna har jag förlåtit, kan träffa dom och prata med dom, men jag har inte försonat mig med det dom gjorde och det är tveksamt om jag nån gång kommer kunna göra det. För det har ju hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Så även om jag idag formar mitt liv såsom jag vill ha det så har det än idag inverkan på mitt liv och som det verkar så kommer det fortsätta så. Nästa låter nog lite knäppt på mer än ett sätt. Jag vill inte ge igen även om man kanske kan tolka det så. Men ibland så tycker jag nästan synd om dom som gjort mig illa. För den dagen bumerangen kommer tillbaka hoppas jag dom har den styrka som krävs. Jag har uppfunnit ett eget talesätt. Oavsett om jag möter gud eller djävulen så kan jag vara artig. ## Comment 16 Author: [Borttaget] Det låter väldigt knepigt Annia. Men jag tror att det viktigaste i allt detta är att vi inte känner skuld och skam om vi inte kan förlåta eller försonas. Livet är ingen tävling där den som är bästa på att förlåta vinner. Sedan gillar jag ditt talesätt. Jag har också varit mycket artig i mitt liv. ![Cool](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") ## Comment 17 Author: [Borttaget] Maggan, knepigt i vilket avseende. Mer förklaring eller att det bara låter knäppt. Knäpp/knepig är ju mitt mellannamn. ![Cool](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") Jag känner ingen skuld eller skam, tack och lov. På ett sätt vore det bra om jag gjorde för då skulle det ju finnas nåt att "arbeta" med. ## Comment 18 Author: [Borttaget] med knepigt menar jag knepigt att sätta sig in i. Förlåt om jag var otydlig. Jag har nog inte varit på den plats du beskriver. jag har förvisso blivit djupt sårad men det har inte påverkat mig på det sätt som du beskriver. Det har inte format mig. Det påverkade några år av mitt liv och även under den tiden relationerna till "oskyldiga", men när jag väl till slut dealade med det så blev jag mitt gamla vanliga jag igen. Om du förstår hur jag menar? ## Comment 19 Author: [Borttaget] Jo, jag tror jag förstår hur du menar. ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 20 Author: [Borttaget] Förlåtelsen har många gånger varit som en svårbegriplig kemiskformel,,för mig. Vissa händelser är lättare än andra att förlåta.....Det finns fortfarande saker kvar som jag inte lyckats försona mig med eller som jag lyckats förlåta.  Förlåtelse är en stor och mäktig process som inte kan/ska tvingas fram... Förlåtelsen finner sin egna väg till våra hjärtan när vi har mognat in för den,,, Det är vad jag tror,,,, och om jag sen inte lyckas förlåta just det extremt svåra som drabbat mig i livet,,, ,så har jag i alla fall accepterat att det hände,, bara detta har varit en seger för mig. För då först kunde jag släppa skammen och skulden,,