Jag låter bli att beklaga mig.

Försöker att inte tänka på dem.

Inrättar livet efter förmåga.

När man talar om krämporna så blir de mer påtagliga och känns mer.

Slutar att tänka och fokusera på allt man inte klarar och därmed saknar.

Accepterar sin situation och ser de möjligheter man har utifrån just sig själv och försöker leva därefter.

Visst går det att få ihop det. För min del går så mycket på automatik idag att jag inte tänker på att värken finns. Jo den märks ju mer vissa dagar och då sjunker tålamodets gräns men annars när det ligger på "normal" nivå så är det nåt som bara finns där.

Sen har jag lärt mig att jag gör sånt jag gillar att göra istället för alla dessa måsten när jag har en bättre dag.

Första och svåraste delen är att se vad man kan göra/förändra och att därefter acceptera det som inte går…

Att sedan lära sig att "gilla läget" att det här är så bra det kan bli…

Att bli bitter över sitt öde - det blir som en ytterligare barlast som sänker en snabbare än Titanic och Regalskeppet Wasa…

Jag fokuserar med tankarna och letar ljusa prickar även av svarta saker. När man är evig optimist ser man inte livet som evig pessimist gör.

Pessimist ser ljuset i slutändan i tunnel…men äsch varför glädjas på den…för det är ändå ett tåg som kommer att köra över mig….

Försöker att inte grubbla och känna efter så mycket. Och det bästa….. VATTENGYMPA o sedan Bastun!

Hälsa o Harmoni!

Jag har inte ont så som många har. Utan jag har bara svårt för att få luft. O det är många gånger väldigtfrusterand, När man går ett steg o står som en fisk o kippar efter luft.

Men jag tänker positivt o vill göra så som jag alltid har gjort,O för mig fungerar det.

För nu är jag sådan här, o det får jag leva med. Jag är glad för att jag vaknar o kan ta mig ur sängen o göra det som jag vill, fast det tar mycket längre tid.

Mitt måtto är. "Tänk dig glad"

Om man som jag kan skratta även om jag har ont eller är ledsen för jag vägrar att må dåligt. Men har jag för ont blir det naprapaten, akupunktur och ibland en liten morfintablett.

Men när man har en underbar man och härliga barn med deras barn i sin tur, en syster som är guld värd och hennes barn. Samt hund, katter och bor i ett härligt hus på landet så hjälper det en hel del.

Sedan har jag ju er här på denna otroligt härliga sajt…

Jag har även det andliga och dem på andra sidan som stödjer mig….jag är lycklig helt enkelt!

Kram till er alla och må ni klara av era krämpor….

Att min dåliga rygg gör sig påmind varje dag, det har jag lättare att försöka förtränga än den oro jag har haft inneboende sen tidiga barnaår. Det är en trogen följeslagare och som inte är så lätt att bara vifta bort och inte låtsas om. Nu kan jag handskas med den på ett annat sätt än vad jag gjorde i ungdomen och det är ju positivt i allafall.

#9 Ibland kan jag tycka att fysisk smärta är lättare att hantera än psykisk…

Vadå sjukdomar o krämpor ? det gäller att inte fastna i dem,pratar man bara sjuk,sjuk,sjuk,det är det enda(?) man har att berätta så är det väl inte konsigt att man känner sig sjuk,sjuk,sjuk ?

Det är inte hur man har det,utan hur man tar det !

nu är jag ju sällan sjuk……. ! :- ),men det har nog oxå med att göra att jag kan nog vara nästan påfrestande opptimistisk,att alltid finna något gott i allt som hander o sker (även om t.o.m jag kan ha svårt att se det i det akuta fasen),tex, har jag ofta sagt,att bryta  ett ben är ett bra tillfälle att läsa alla de där böckerna,man lagt åt sidan för när man har tid,*skratt* det fick jag själv komma på häromåret då jag ..välsignades med en fraktur.när smärtan stillades o efter medicinmannen..kunde jag faktiskt se det som en gåva (sic),nu/då hann jag ta det lugnt ett tag o tänka efter..och få tillfälle att bli mer ambidexter (öva mer med vänster hand/arm) det var inte bara arm,mycket i huvudet oxå :- ) Det är bra att få nya vägar i skallen/nya vamor..kul med nya utmaningar.

penke

#11 Ligger mycket i det du säger… En del fullkomligt är sin sjukdom och sina krämpor som om dessa definierar vem de är. sånt är tragiskt…

Men nu handlade ju den här tråden om detta ämne… Jag har en kronisk medfödd sjukdom som jag lärt mig leva med. Jag går inte omkring och definierar mig som sjuk… Jag definierar mig själv med alla mina positiva egenskaper!

#10 Tycker jag med….fysisk smärta är lättare än psykisk…

#13 Kanske framförallt för att om någon ser att man inte mår bra och frågar… Hur lätt är det inte att säga… Ja, jag har så himla ont i ryggen? I jämföresle med att säga - Jo, jag har sådan ångest!

Det finns något tabuartat ang. att tala om psykiska besvär på ICA bland allt och alla… En ond fot eller förkylning som är enveten är inget folk höjjer ett ögonbryn över….

Håller med evrekaw! Psykiska besvär är inget man bara basunerar ut så där i kassan på konsum!  Typ: - Hur jag mår? Jodå, vaknar med panikångest varje natt vid tretiden och tror jag ska dö, men annars är det bra! Du då?

#15 -Nämen säger du det… Ehum… fint väder idag va? Dyrt det blivit allting.. he, he.. (grannen vid kassan på konsum vet inte hur fort han ska ta sig ur denne obehagliga situation… Han börjar själv få en kännig av panik, tänker att detta nog är panikångest… Detta enbart för att den största ångest han mött i sitt liv var när han inte fick igenom sitt skatteavdrag….)

HAHAHA!!

För att inte tala om andra besvär vi människor gärna undviker att beröra, som typ detta!

Kassan på konsum igen:

- Tjena, läget?

" Skriker": -Joårå, hemmorojder som klasar i ändan men annars så….

               JA!!! Eller om man skulle börja prata om sina klimakteriebesvär… Ha, ha….