# 40+. Author: Cristine Många säger att livet börjar efter 40 för då har man sammlat ihop upplevelsena från ungdomen och sållat ut det bästa för att bygga på... är du överrens om det? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Nää! Mitt började långt tidigare. Ca 40 år tidigare. ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Skämt å sido. Det vore synd att vänta med att "börja leva" så länge men har man inte fattat galoppen förrän då så är det väl tur att med åldern kommer klokheten. Lite synd är det, för ohhh vad mycket de människorna har gått miste om!![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 2 Author: [Borttaget] jag skriver under till 100%. Före 40 var jag så upptagen med allt möjligt. Att försöka få livet att gå ihop, med krav från flera olika håll och kanter´. Då hade jag ännu inte kommit på att man kunde säga nej och att det var okej att tänka på sig själv också. Man måste ju ställa upp för alla andra eller hur? Men frågorna om vem jag själv var och vad jag ville för min egen skull, blev mer och mer påträngande till slut. Efter 35 fick jag nog och drog igång en storstädning. Allt och alla som inte tillförde något positivt i mitt liv åkte ut. Jag gav mig själv ett löfte i 40 års-present och det var att aldrig mer göra något som jag inte vill. Det finns dem (energitjuvarna) som anser att jag svikit och varit en egoistisk och dålig vän - men det struntar jag i - hitta nån annan att parasitera på är min hälsning ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Livet börjar när man tar kommandot över det - när man sätter sig bakom ratten och inte bara åker med som passagerare. Många upplever att det händer vid 40. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Absolut, dels blir man ju klokare med åren, men oxå har man ju gjort klart mycket av sin karma. Jag kan uppleva som att jag levt två olika liv det här livet. Ett syndigt, ett med insikt som jag lever idag. så visst! att bli 40+ va bara + för mig. ## Comment 4 Author: Hoppfull Jag tror dessutom att väldigt många lever i småbarnsvardagen nästan fram till 40 och den tiden gör det ju ganska svårt att verkligen ta till vara på det egna i livet. Det är åtminstone min erfarenhet. ## Comment 5 Author: annemaria1962 ja, för mig tycker jag det! trots att jag får fortfarande kämpa mitt viss ångest och även depression. så tycker jag att den ålder jag nått, känns så bra! ![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")låter säkert väldigt konstigt o motsägelesefullt... men så är det. har ju fått mycket under det sista året, särskillt. som jag känner har bidragit till min glädje för den ålder jag kommit upp till. känner mig trygg, i mitt förhållande. det gör säkert en del. bor på ett ställe, där jag känner mig hemma på. lungt o vackert! mälaröarna ÄR ju vackra. ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")  och så att snart kunna åka upp till norrbotten och träffa mina söner. där dom bor och trivs, det känns oxå så skönt för mig! ## Comment 6 Author: [Borttaget] #3 ja det här med karma är en intressant vinkling. Jag tror nog också att vi klarat av en del inom det området. Vissta har saker blivit lugnare omkring en - det händer inte så mycket saker längre som man tvingas att deala med. #4 ja det har du rätt i. Därför har jag också en teori om att den här "livet börjar vid..." -åldern har fått flyttas fram en bit. Många skaffar barnen mycket senare nu för tiden. Livet kanske inte börjar förrän vid 50 för en del? #5 Jag inbillar mig, att ju äldre vi blir, desto bättre vet vi vad vi mår bra av. Så ser vi till att skaffa oss det - om vi kan ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag tror att det man önskar sig som 40+ är helt andra saker än vad 20+ och 30+ vill ha. Eller? ## Comment 7 Author: Hoppfull #6 Tjaa, både och tror jag. Väldigt många kvinnor i min omgivning fick barn sent och jag skulle nog säga att det där att livet börjar vid... hade de redan haft. De har rest massor, de har pluggat, jobbat, gått på festivaler, konserter, kurser osv och levt egna liv ända fram tills de blev 35 så de ser det inte riktigt som en uppoffring av egen tid när barnen kommer sen. De är trygga med sig själva och sina behov och ser i högre utsträckning till att få egen tid och att inte tappa bort sin partner. Jag tror faktiskt i ganska hög utsträckning att det är av godo att få barn senare, jag vet med säkerhet att det hade varit det för mig. Jag säger förstås inte att det är så för alla men jag tror att många kvinnor skulle känna sig mindre "offrade" om de hade varit lite äldre och vågat ta mer plats i familjen när de blev mammor. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Jag var 19 år när jag fick mitt första barn och nyss fyllda 29 när jag fick mitt fjärde och sista. Jag tyckte det var bra att vara så ung när jag hade mina barn små. Jag hann ordna en utbildning innan och jag har vidareutbildat mig efter det att de blev större. Jag har rest mycket sedan de flyttade hemifrån utan att för den skull varit så gammal att jag inte orkat. Jag har väninnor som skaffat barn senare i livet och nu när de är i min ålder har de fortfarande relativt små barn som fortfarande bor hemma och är rätt så avundsjuk på mig som har barn som flugit ur boet för ca 10 år sedan. Jag blev farmor när jag var 42 år och det kändes väldigt bra.![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")Ungefär i samma veva skaffade en väninna sitt första.![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Jag har aldrig kännt mig som ett offer för det här sättet har jag ju valt själv.  Men jag håller med, det passar inte alla.![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 9 Author: [Borttaget] #7 och 8 kul att se båda era historier. Jag tror absolut inte att det ena behöver vara bättre än det andra. Bara olika. Därför att vi är olika. Min egen historia liknar Gunillas och jag njuter av friheten nu. Jag tror inte att jag hade njutit av den lika mycket om jag hade börjat i andra änden - men det får man aldrig veta ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 10 Author: Hoppfull Absolut är det så! Det går nog aldrig någonsin att fastslå att det ena är bättre än det andra eftersom alla människor är olika. Min historia är ju mer som er eftersom jag själv fick barn ganska tidigt. Men jag skiljde mig när barnen var små och hade det ganska tungt fram tills jag träffade min nuvarande man och vi fick ett barn till exakt tio år efter jag fått det första. Jag har således haft små barn i stort sett hela mitt vuxna liv och jag kan ju lätt se hur mycket bättre mamma jag är nu och hur mycket bättre jag är på att ta tillvara på mig och mina behov än jag var då när de första barnen var små och jag levde i ett misärt äktenskap utan en aning om vad jag ville med mitt eget liv, vem jag var och hur jag ville ha det. Fast hur det blir beror väl till syvende och sist kanske mest på hur man själv haft det under sin uppväxt. Är man en trygg människa med en kärleksfull uppväxt och en god självkänsla så är det ju mindre av egenarbete att göra för att mogna. Har man vuxit upp i känslomässig otrygghet så tar det förstås längre tid att hitta hem i sig själv. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 Så sant som det blev sagt.![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 12 Author: skrult Jag kan säga att för mig började livet när jag fick barn. Insåg att jag stormtrivs att ha mina barn runt omkring mig. Har alltid sett till att jag även har haft vuxentid då jag umgåtts med mina vänner och gjort saker för mig själv. Har tre barn..det första kom när jag var 21 år och det sista kom när jag var 35 år. Mina barn har varit med på resor,partyn och har blivit väldigt sociala. Visst mognar man med tiden , jag känner mig tryggare och vet att jag måste säga nej till det jag inte mår bra av men kan inte säga att "livet börjar" när barnen flyttat hemifrån eller att man har ett liv innan barnen...för mig ingår barnen alltid i mitt liv. Som Gunilla säger -Jag har aldrig kännt mig som ett offer för det här sättet har jag ju valt själv.  ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 13 Author: Hoppfull Det är nog bäst att jag förtydligar mitt uttalande om offer eftersom det kanske lätt misstolkas. Jag menar att många tycker att de offrar sin tid under småbarnsåren, inte som en negativ uppoffring eller något de mår dåligt av utan som en krass verklighet där barnen tar mycket tid och man som förälder är väldigt trött och inte orkar med så mycket utanför hemmet eller förhållandet, för att inte tala om sexlivet. Det här vet man ju att de allra flesta småbarnsföräldrar upplever och eftersom mammor fortfarande är i majoritet av ansvarsbiten är det deras upplevelser som är flest. Men som sagt, jag menade aldrig som i en uppoffring och något som känts jobbigt på det sättet. Och att många tycker att de får sina liv tillbaka och sina hem och sin fritid och sin ekonomi när barnen blivit vuxna... ja det vet jag inget om eftersom mina tre bor hemma fortfarande, men det är ju inte ett nytt och främmande uttalande precis ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 14 Author: [Borttaget] jag har heller aldrig känt mig ofri när barnen var små. För min del så har begreppet att "livet börjar" inte så mycket med barnen att göra, utan mera på hur jag själv fungerar. Jag känner mig fri på alla möjliga sätt som jag inte gjorde tidigare - men mamma kommer jag alltid att vara så länge jag lever ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Men att barnen är vuxna spelar in - jag är fri från ansvaret och det tycker jag är skönt. Och det är skönt att kunna göra en massa tokiga val utan att behöva oroa sig för att de ska drabbas. Det är också en form av frihet. ![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 15 Author: evrekaw #13 Jag förstår precis hur du menar ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag började med barn nr:1 vid 19 och slutade med barn nr.3 vid 34. Det går åt en massa energi åt barnen som gör att man inte hinner reflektera över sig själv i samma omfattning som man gör idag. Detta med barnen är trots detta en positiv del i livet som jag inte skulle vilja vara utan. Som bipolär från övre tonåren har livet många gånger varit kaotiskt. Jag känner även där att jag bättre lärt mig hantera min sjukdom - har hittat verktyg jag inte hade som yngre... Självkänslan växer... Jag håller med Maggan... Idag är det jag som sitter bakom ratten - jag är inte en passagerare som vilset bara försöker hänga med. Jag kan också sätta gränser gentemot energibovar etc. på ett betydligt bättre sätt än när jag var yngre. Jag tycker livet blir bara bättre och bättre! ## Comment 16 Author: Mammi Håller med till 100 i det Hoppfull skriver: **Fast hur det blir beror väl till syvende och sist kanske mest på hur man själv haft det under sin uppväxt. Är man en trygg människa med en kärleksfull uppväxt och en god självkänsla så är det ju mindre av egenarbete att göra för att mogna. Har man vuxit upp i känslomässig otrygghet så tar det förstås längre tid att hitta hem i sig själv.** Är själv uppvuxen i en dysfunktionell familj så jag förstår precis vad du menar. ## Comment 17 Author: Hoppfull Ja, jag känner igen mig i det ni skriver båda två #15 & 16 så för egen del hade det absolut varit bättre både för barnen och för mig om jag landat i mig själv mera innan jag fick dem. Jag har dessutom varit helt ensam, ingen släkt då exets valde bort mig och mina bor 130 mil ifrån, och inga vänner då de valde honom och hans sida och helt frös ut mig efter skilsmässan. Så att leva ensam med två små barn utan någon som helst uppbackning eller stöd samtidigt som man slåss mot sina egna demoner har varit ganska så tufft tycker jag. ## Comment 18 Author: chik japp!!Livet börjar när man fylt 40 år Japp!  Det är då man känner att man lever, svårt för att böja sig vridakroppen. "Nä"Man har blivit stelopererad på en natt.Nu när man har kommit över 50, då har armarna blivit för korta.Man når inte ner för att knyta skona man får sitta o klä på sig strumporna, Stå på ett ben, det är inte att tänka på, Då ramlar man, man är ju konstruerad med två ben som man skall ha i golvet samtidit...Resa sig galant ur sängen! Nä man rullar så att knäna hamnar på golvet, sen kan man sträka på sig lite försiktit. javist börjar livet efter 4o.. ## Comment 19 Author: pyromanen Livet blev riktigt bra vid 33... ## Comment 20 Author: [Borttaget] Herre min ge, chik du e rolig du, (skrattar gott), du låter som min mamma. ## Comment 21 Author: [Borttaget] #18 Nu ska du inte vara sådär chik. Komihåg att det finns hjälpmedel ## Comment 22 Author: [Borttaget] Den kärran va ju riktigt snygg. Härlig färg, ingen risk att man inte syns iallafall. ## Comment 23 Author: Shar Jag känner nog som så att varje tid har haft sin charm, kanske inte just där och då men efteråt har man haft många goa skratt och man har haft det som sin läroperiod. Många dumheter som ger skratt gjordes i yngre år, nya dumheter görs hela tiden men de känns inte charmiga, inte än... ## Comment 24 Author: skrult #18 ojojoj!!! Hahahahaha!!!!! Du är bra härlig!!!![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 25 Author: [Borttaget] Jag tycker att mitt liv blivit mycket bättre, stabilare och lugnare på ett sätt. Nu känner jag mig som jag vet mycket mer än när jag var 20 år. Livet är ganska härligt nu med ungarna utflugna och dem har skaffat egna familjer.....wow! Så till er yngre..bli inte rädda för att bli äldre...det är super! ![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 26 Author: Cristine Jag tycker att jag får ut mer av livet nu när jag landat , jag känner mej mer rotad och stabil. Det känns som jag har upplevt ett liv som jag tror Cillaj talade om ,och nu är inne på den andra delen. Jag fick första barnet vid 20 års ålder och de sista (tvillingarna när jag var 40) och de andra därimellan. Jag hade alltså 3 småbarn vid 40. så jag måste nog lägga till 10 år. Då kände jag att mitt liv hade blivit lugnare och stabilare.![Skrattande](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 27 Author: evrekaw #17 Oj... Du har inte haft det lätt... ![Gråter](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Hur kan människor bete sig så? ![Förvånad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Även om jag var ensam med min dotter i nästan nio år så hade jag mina föräldrar och min dotters farmor, som fanns där trots att min dotters far inte riktigt gjorde det... Hade dessutom en pensionär i en lägenhet ovanför mig som inte hade egna barn eller barnbarn... Hon var en riktig pärla. Erbjöd sig att vara barnvakt om jag behövde.. ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 28 Author: Hoppfull #27 Nej det var ganska tuffa år, de ledde fram till min kollaps några år senare (när jag träffat en kärleksfull man och kunde slappna av). Ska väl säga att sönernas farmor nog hade tagit dem om jag bett henne men grejen var att de mer eller mindre bodde hos henne på pappans veckor för han har aldrig haft tid med dem (han har såååå fullt upp med sitt eget liv) så jag ville inte lämna dem. Dessutom var hon väl inte så himla glad på mig som lämnat hennes fantastiske son. Men så här i efterhand kan jag bara konstatera att det livet jag haft från barnsben och framåt lett fram till att jag sökte hjälp och lyckades vända mitt liv i en annan riktning. Visserligen har vi inget stöd nu heller men vi har varandra och försöker skapa andra kontakter som vår dotter kan vara hos när vi vill få några timmar för oss själva. Nu kan jag ibland be min äldste med, han blir 19 strax, och det är ju helt super ![Glad](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 29 Author: evrekaw #28 Ja visst är det bra ibland med ett äldre barn... ![Flört](http://livskvalitet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")  I dagsläget vet jag att min dotters pappa ångrar sig djupt. Hon har deklarerat för honnom att han må vara hennes biologiska pappa... Men det är min man som varit hennes pappa. Det är han som är pappa i hennes hjärta... Hon har helt tagit avstånd från honom... Jag håller mig neutral. Det är hennes val, och det är han som bäddat sängen han nu ligger i...  Jag hoppas dock att hon ska klara av att förlåta - inte för hans skull - utan för sin egen...