Jag vill ha! Men rädd för smärtan samt kostar en hel del.
Men, kommer att göra så småningom :)

Inga tatoeringar, och jag har inga planer på att skaffa några heller.

Nej Finns inte en chans

Nej, absolut inte!

Jag har fyra stycken. Vill ha fler, men inga konkreta planer än.

Ja! Än bara 3 st. Axeln, mellan skuldorna, underarmen. Fler ska det bli!
Min terapi.

vill ha men är rädd för att typ bli allergisk mot bläcket senare i livet

Alla mina nära och kära är tatuerade men jag har inga.

#8: Flera av barnen är tatuerade, mer eller mindre.

Det sägs ju att tatueringar kan bli ett beroende, men jag vet inte om det stämmer.

#9: En del personer kan få en form av beroende eller mersmak efter adrenalinkicken och ruset av endorfiner man upplever efter en tatueringssession.
(Kroppens sätt att hantera stressen från smärtan.)

Jag känner mig bara mörbultad på ett behagligt sätt och vill ta en tupplur. 😅

Nix, har inga och kommer aldrig någonsin att skaffa någon!!!!!!

Kommer aldrig att tatuera mej, inte heller mannen, så vi känner oss lite unika.😉
Vi tycker bägge två att det är gräsligt fult med många tatueringar. Då armar och ben är helt blåa, så att man inte kan urskilja några figurer eller mönster. Och allra värst är det i ansiktet och halsen. 😖

Jag har ingen tatuering. Nu sätter åldern gräns. Om jag tatuerar en delfin kommer den snart att se ut som en orm. Ni vet det där med jordens dragningskraft 😙

Jag har en. Första bokstaven i mina bröders namn (samma bokstav) 😊

Vill absolut ha fler, men det är ju dyrt så det får vänta

Jag har några gånger suttit och funderat på tatueringar jag skulle kunna skaffa, men det har aldrig blivit mer allvar än så. Får se hur det blir :)

Har två stycken. Första är en delfin jag gjorde när jag var 18 (en bild jag ritade när jag var 16 och direkt visste att jag ville tatuera) och en madagaskardaggecko jag ritade som jag och min bästa kompis tatuerade som en vänskaps grej (tog några år från att vi fick iden till att vi faktiskt gjorde det).

Har i mer än 15 år velat göra en till tatuering (på någon av mina angorakaniner) men eftersom jag inte kan bestämma mig vart på kroppen jag vill ha den så vet jag inte helt exakt hur bilden ska se ut också (vill alltid rita mina egna) så har fortfarande inte blivit (och nu har jag inte riktigt råd att slänga pengar på det heller).

Tre stycken, planerar att göra fler. ☺️

Jag hade funderingar på att skaffa en någon gång men kunde inte bestämma om eller när och heller inte bestämma något motiv, så tiden bara gick och sen fick jag ju diabetes och nu lär det definitivt inte bli någon.

#16: Näst yngsta dottern har en tatuering, ett blommotiv, som hon har designat själv. Det är väldigt snyggt tycker jag.

#19: Blir lite extra speciellt känns det som att designa motiven själv (men finns såklart så mycket snyggt andra gjort också och att alla inte har möjligen att designa egna motiv).

Jag har alltid känt att ska jag ha något permanent på kroppen ska det vara något jag gjort själv (eller om det är något någon speciell person gjort åt mig).
Fast skulle inte gå så långt som min kusin och faktiskt tatuera sig själv.

De flesta män i min familj är/har varit tatuerade.
Farfar, pappa, svärfar, min man och även vår son med flera.

Jag har inga tatueringar och har aldrig känt någon önskan om att ha det. Jag brukar inte ha smycken heller, så det kanske hör ihop med det.

Jag har säkert berättat tidigare om min sons första tatuering.

Hela hans barndom skojade jag om att när han fyllde 18 så var det dags för tvångstatuering. Jag skulle betala. Han var så rädd för nålar så det var bara något jag hotade med på skoj.😉

När han fyllde år så kom han hem och hade beställt tid och jag trodde verkligen inte det.
Nu hade han ritat den själv och där står mamma på axeln numera 💕

Jag har haft funderingar till och från på tatueringar som på ett eller annat sätt representerar mina barn. Men det har inte blivit av att göra någon, och något annat skulle jag inte vilja ha.

En axel, en underarm och ryggen men inte färdig tyvärr