Inget kul alls att vara patient och att jobba inom varden:( Ens kollegor tror att jag ska vara professionell samtidigt som jag ar patient. Men samtidigt far jag inte blanda mig i min diagnossattning for det ska dom gora. En gang fick jag som patient telefonbesked pa en datortomografi. Vaknade av telefon beskedet och trodde det gallde en av mina patienter.

#1 Ne, men jag kan ha lite roligt åt mig och mina dumheter.

Ah , det påminde mig då jag väntade på att få prata med läkaren efter min op, så ser jag att hemligt nummer ringer.
Jag svarar. Jo nog var det en läkare, men det var en kollega(hade kopplat om arbetstelen till min tele och han ringde alltså arbetstelefonen) och började planera inför morgondagen.
Då skrattade jag och sa: Jag är tyvärr själv patient idag, och kommer nog vara sjukskriven minst en vecka. Men prata gärna med min andra kollega. 😂

Så ja… ibland så undrar man vad som sker. 😉

Jag talar inte om att jag jobbar i vården förrän någon frågar.

Jag är oerhört svårstucken men säger aldrig något för jag vet hur det känns när det första patienten säger är att "det här blir inte lätt"

Är man inneliggande så står ju det mesta i journalen för behöriga men risken man kan råka ut för är att man eventuellt får för lite information för de förutsätter att man vet fastän man kanske är helt novis inom just det området.

Tur att ronderna inte ar lika stela, som de var " pa stenaldern"! De kan dyka upp lite nar som helst, t. ex. nar jag skulle ata min middag, sangliggandes. Den bestod av spagetti med kottfarssas. Just som jag skulle slicka in en spaghetti med sas pa kom ronden och jag skulle forsoka vara kollega/patient med kottfarssas pa nasan :)

#3 jag låter dom leta ett tag, sen säger jag: Här är kärlet. <:)
Om dom verkar stressade.

Boris du är en stjärna. ;)

Javisst ar jag- med kottfarssas pa nasan ssk :)

Försöker undvika att berätta vad jag jobbar med när jag själv är patient själv. Har dock märkt att när jag är patient blir jag trotsig och lite lättirriterad. Har jag hög feber och andra symtom som inte går att bota med Alvedon, så begär jag det jag vill ha. Då kommer frågan: - åh vad jobbar du som? När jag svarar får jag till svar. - Det förstod jag nästan. För något år sedan hade jag influensan och hade påverkad andning. Ringde vårdcentralen för att jag behövde lite medicin. De ville jag skulle komma till vårdcentralen. Svarade att det orkar jag inte, men ge mig ett recept på hostmedicin och slemlösande så blåser jag i egentillverkad PEP- flaska. De ordnade med recept och jag fick order om att åka dit om jag blev försämrad att åka dit när som utan tid. Jag åkte inte dit. Låg däckad i två veckor och en väninna ringde och kollade att jag vaknade och andades titt som tätt. Jag har minnesluckor från de veckorna, jag ville bara sova för att slippa att höra mig rossla. Borde nog ha gått med facit i hand men envisheten och trotsigheten tog över. Trotsigheten varierar dock i grad, märker jag att de har koll slappnar jag av. Märker jag osäkerhet så blir jag rätt jobbig. Det är väl tur jag sällan söker vård själv, drar mig faktiskt. Mycket går att behandla själv och Alvedon botar mycket. Bävar för den dagen jag blir gammal, jag kommer inte bli en lätt patient.

Jag jobbar inte själv inom vården, men har varit vårdtagare i snart 50 år, men min fru är läkare och jag kan nämna flera knasigheter när det handlar om henne själv som vårdtagare. Jag vill inte berätta enskilda händelser eftersom det handlar om henne och inte om mig, men generellt kan jag säga att det är jag som måste säga till henne att nu är det dags att du söker vård för det här.

När hon väl hamnat på sjukhuset för någonting, talar hon inte om för vårdpersonalen att hon är läkare och det tycker jag är bra. Man ska inte vårda sig själv när man är sjuk och jag låter heller inte min fru vårda mig.

Jag fick en hjärnskakning efter en trafikolycka. Blev påkörd övergångställe av en cykel.
När jag låg där på akuten så var de inte mycket med mej. De var på väg leta upp säng på avdelningen.
Men plötsligt så var det en som behövde hjälp som var helt förvirrad Alltså en äldre patient.
Då var jag där hjälpte patienten.
Jag blev utskriven när de såg att jag blev bättre

#8 Haha.. min pappa är också läkare och det är alltid mamma som fått säga till honom när det är dags att söka vård.

Jag har fått säga till när jag själv varit patient genom att tala om för vissa som hjälpt mig att den och den grejen ska sättas ihop på det och det viset. Det beror lite på hur personen är som hjälper mig också. Är han/hon ny så har de tackat för hjälpen, är de mer rutinerade så har de skrattat och sagt att man inte kan ha koll på allt… Och det är ju sant. Jag har fått samma hjälp ibland av patienter när jag ska göra nåt och det uppskattar jag 🙂

Ja vissa rutiner på sjukhuset är helt uppåt väggarna. Ta bara en så enkel grej som att ta ett blodsocker, det får man lära sig helt fel som vårdpersonal, de sticker i fingertoppen! 😮 Tänk om jag som mäter blodsockret mellan 4 och 6 gånger varje dag skulle göra så. Jag skulle aldrig kunna ta i någonting utan att det gjorde löjligt ont.

Till råga på allt har många avdelningar rena stenåldersutrustningen med gammaldags lancetter att göra hål med. Tusan, det motsvarar när man skär sig i fingret med en kniv. Efter ett sådant stick är fingret obrukbart i nära en vecka om skadan sitter i "fingerblomman".

Man sticker på sidorna av fingertoppen ända upp mot nagelbandet så att själva "fingerblomman" aldrig påverkas. Man kan även sticka längre upp på fingrarnas sidor, till och med på den tjockaste delen av tummen. Sedan får vårdpersonal lära sig att bara två fingrar duger, ringfinger och långfinger. Vilket trams, alla fingrar duger och lillfingret är bäst för att där är huden tunnast.

#12 hemskt. Fick då lära mig på skolan att ALDRIG ta stick i fingret på fingerblomman. Och finger har ingen betydelse. Så tur att man fick lära sig något vettigt

#12 Jag känner igen det där. Det var en patient som berättade det du just skrivit för mig så visst kan man lära av sina patienter.

#12 Det är ganska vanligt med dålig koll. Jag har astma och blir om och om igen nedtryckt på bristen när jag har attacker. Då ska man alltså ha ännu svårare att andas när man redan har svårt att andas?

Vid en astmaattack ska man sitta upp framåtlutad och med armarna upp på exempelvis ett gåbord samt med benen isär, då har lungorna inget som hindrar dom från att expandera samt så får man hjälp av gravitationen. Är man väldigt trött så kan man luta pannan mot gåbordet. Men såklart, då måste ju en personal övervaka om man tuppar av, det är tydligen bättre att man garanterat gör det om man ligger ner. 😕

Följer tråden - är så nyfiken på att höra mer om era erfarenheter som patienter. Kul initiativ Aleya!