# En arbetslös kvinnas historia Author: [Borttaget] Hej! Jag har gjort en film om mitt liv, mitt öde. Jag skulle gärna vilja dela med mig av den till er.  MVH Marianne ## Comment 1 Author: [Borttaget] Tack för att du delar med dig av ditt liv Marianne, det är en gripande berättelse. Jag önskar dig lycka till och jag hoppas att du får ett arbete inom snar framtid. 🌺 ## Comment 2 Author: [Borttaget] Hej Marianne Jag har titta och lyssnat på din film och jag förstår din frustration, men varför lyssnar du på de där kritiska rösterna? Här inne på LK finns lika många personliga öden som det finns medlemmar och jag tror att många av dem, precis som jag, har lärt sig att finta bort dem som kritiserar utan att vilja förstå att ingen har rätt att ge den typen av kritik utan att först ha gått lika många steg i samma spår. Jag tycker att du borde ta det lite lugnare istället för att rusa fram som du gör, jag blir matt bara av att lyssna 😉 Du har ju alla dina kvaliteter och det vore väl konstigt om inte det skulle leda fram till något bra för dig med tiden. Du låter stressad över din situation, men jag tror inte att du tvunget måste vara det. Använd det bästa i ditt liv till batteriladdare oavsett om det är hästar, någon/några vänner eller någon verksamhet. En batteriladdare måste man ha.  Jag har också en massa i bagaget, både vad gäller jobb och fritid, det senare har dock inte förändrats, utan jag har sysslat med ungefär samma saker alltid, bara i lite fluktuerande utsträckning. När något intensifieras, går något annat ner och tvärtom. Jag har varit kroniskt sjuk sedan jag var 13, åkt på svåra komplikationer och lever sedan 1990 med bloddialys tre dagar per vecka, men jag har familj, fru och två barn som är mina bästa batteriladdare, de gör min sargade kropp och min plågade själ hela. ## Comment 3 Author: Mirinda Tack för din berättelse, Marianne! Du är inte ensam. Många människor har studerat länge och arbetat framgångsrikt i merparten av sitt vuxna liv och ändå blivit arbetslösa.  Den del i din film som handlar om den alltmer krympande arbetsmarknaden för administratörer känner jag mycket väl igen. Byggbranschen hade en konjunktursvacka. Sekreteraryrket var på utdöende. Jag var själv sekreterare åt en hög chef i ett statligt verk när "osthyveln" gick över verksamheterna i mitten av 90-talet. Det enda som räknades den gången var hur många statliga tjänsteår man hade. Att jag administrerat på ickestatliga arbetsplatser i över 10 år före den anställningen och var mycket uppskattad på min arbetsplats hade ingen betydelse. Så det var "bara" att börja om. Peter skriver så klokt här ovan. Jag instämmer i hans råd till dig. En varm styrkekram ## Comment 4 Author: Maria Jag har lyssnat och funderat. Håller med Peter om att du far fram genom livet i en rasande fart. Det måste vara oerhört påfrestande för dig. Man får heller inte glömma att de flesta människor har en historia. Ett öde. Kan du inte försöka att acceptera din situation i stället för att vara så frustrerad? Livet är ett mysterium och ibland väldigt orättvist kan man tycka och du har gjort allt som står i din makt för att förändra men det är som sagt kanske dags att acceptera? Ibland sker förändringar när man minst anar det. Det är som alla lustiga historier om människor som träffar sin livskamrat när man minst anar. Sällan man träffar någon när man letar som intensivast. Hoppas att det går bra för dig. ## Comment 5 Author: tommy1 Det var intressant att lyssna på din berättelse.  Men när jag läser en del kommentarer här så undrar jag om de verkligen  lyssnat på hela din berättelse?  Jag tycker du har blivit alldeles feltolkad och förstår inte vad bilder på bågskyttar och självömkan  har med din berättelse att göra. Jag som lyssnat tackar för berättelsen om en människa som trots sjukdom och kampvilja att återgå till arbete möts av en arbetsmarknad där hon inte behövs. Tack, och lycka till i livet Marianne. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #6 Ja det var ju tråkigt att ingen annan klarade av att tolka filmen på rätt sätt. Självömkan ser jag ingenstans, men det är klart … jag kan säkert inte ens tolka mina egna ord. Marianne nämnde i slutet att hon provar bågskytte, så jag tyckte att det kunde vara trevligt med ett par  bilder, men, men, du vet förstås att sådant inte passar sig i sammanhanget … ## Comment 7 Author: Maria #6 Jag blir också oerhört förvånad av att du kan läsa in självömkan någonstans??? ## Comment 8 Author: tommy1 Ni har rätt. Självömkan kanske blev fel ord?  Kan ej  benämningen på när man till skillnad från andra med svåra sjukdomar titt som tätt  omtalar sin egen sjukdomshistoria. Själv är jag lyckligtvis kärnfrisk. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #9 Syftet med vad jag skrev var att enkelt belysa att nästan alla har bagage med sig i livet, fysiskt eller mentalt och att man med tiden, med stort tålamod och eftertänksamhet lär sig att leva med det och att kanske till och med använda det till sin fördel i olika sammanhang för att nå sina mål i livet. Kanske är det för att du är kärnfrisk som du inte har förmågan att se genom ytan på en sådan beskrivning. Jag blir lite bestört över den tolkning du gör av vad jag skrev (för det förefaller för mig som det var mitt inlägg du i första hand vände dig emot) och därför blev min respons onödigt sarkastisk. Om du gjorde dig mödan att se djupare i vad jag skrev, skulle du se att självömkan, även om du nu medger att det var fel uttryck, är det sista du hittar hos mig. Jag lyssnade igenom Mariannes film från första till sista stavelsen och jag står för min tolkning. ## Comment 10 Author: Cristine Jag  håller med Peter, och han visar ingen självömkan med sina bilder utan vad man kan göra av livet trots allvarliga sjukdommar och motgångar. Vi är alla överrens om att Marianne rusar fram som ett jetplan och behöver stanna upp och och tänka på sig själv från ett annat perspektiv och det som Maria säger, att när man jagar något frenetiskt så är det svårfångat, stannar man upp och gör något annat brukar det komma av sig själv.