Idag var en sådan där dag när jobbet kändes som det bästa i hela världen.

I början av dagen springer ett av barnen i förskoleklassen emot mig från andra sidan skolgården och skriker "JAG HAR SAKNAT DIG!" med världens största leende, sen ger hen mig en kram. Strax efteråt kommer en av treorna och frågar vilken klass jag ska vara med, och blir lite ledsen när jag inte ska vara i hens klass. Flera av tvåorna insisterar på att visa mig den bro de byggt av is på skolgården, och under slutsamlingen i förskoleklassen så vill flera sitta i mitt knä. 

När jag är klar kommer ha studerat i tre år till ett yrke med de sämsta arbetsvillkoren man kan ha i skolans pedagogiska värld, med väldigt långa dagar och nästan ingen rast och snitta nästan 8 h i barngrupp varje dag. För att inte tala om den brist på resurser som råder i fritidshem, eller den ofta ansträngda relationen till lärarna. Men allt det där känns inte som att det kommer spela någon roll idag. Barnen gör det hela så otroligt värt allting.