Hejsan!

Det fanns en tid i livet när jag inte hade några drömmar kvar - när jag trodde mitt liv var över.

Jag är en kvinna som vuxit upp under svåra förhållanden, jag har bipolär sjukdom samt tidigare bara haft destruktiva "kärleks"relationer.  

Efter att ha varit utsatt för stalking flera gånger samt att jag alltid hamnade i situationer som var dåliga för mig började jag ett intensivt sökande efter svar. Vad var meningen med allt det här? Varför ska man leva?

Fleråriga terapier, mediciner, självhjälp, föra en kamp… Ingenting fungerade annat än kortsiktigt.  Inte förrän jag började utforska vem jag är; vad jag känner, själen och den andliga aspekten.

Jag började förstå att varje möte har en mening. Allt som händer har en mening. Bara det att när man mår alltför dåligt är det svårt att se det.

Kom till insikt om att jag genom mitt lidande drog till mig andra människor som led. Genom att vara rädd och i bästa fall arg drog jag till mig nya förövare.

Ett bra liv har jag skapat genom en känsla av tacksamhet, hopp, tro, passion och kärlek .

Kärlek är inte bara en härlig känsla. Ren kärlek är för mig gudomligt. Det är ett beskydd, rättvisa, drömmar, kunskap. Allt!!! När man känner stark kärlek kan man inte vara rädd. Dessa känslor står för långt ifrån varandra.

När familjen sviker, vännerna sviker, samhället sviker och kulturen sviker så finns alltid ditt högre jag som visar dig vägen. Och det finns svar på precis alla frågor.

Finns det fler därute med liknande erfarenheter?