Jag gissar att det många gånger finns stora komplex hos mobbaren själv. Det är givetvis inget försvar för att bete sig illa men kanske en förklaring.

Mobbning är fruktansvärt. När barn är drabbade så gör det extra ont i hjärtetrakten.

Tyvärr är det faktiskt så oftare än folk i allmänhet vill erkänna att människor mobbar för att de vill. För att de kan. För att det är kul. För att de mår bra då. Inte för att de har det tufft hemma eller något annat, utan helt enkelt för att de vill.

2 tror inte många mobbar för att det är kul. Tror det handlar om osäkerhet och rädsla/försvar mot att inte råka ut för det själv. Dålig självkänsla.

Jag tror också att en del av mobbning är att det är lätt att göra sig rolig och ball över en annan människa. Det blir en rolig grej att göra i tristessen. Då ger de sig på de som inte svarar upp. Tänk om man kunde lära de utsatta att ge dem en rejäl käftsmäll!

#4 Menar du att de borde slåss?

Eller menar du att de verbalt borde lära sig att säga ifrån?

#2 Jag tror som Hera.

Eftersom mobbning är ett såpass vanligt fenomen skulle det innebära att väldigt många människor är rent onda och elaka och det har jag väldigt svårt att tro.

Grupptryck är också något som påverkar tror jag.

Det är ganska vanligt att man antar det, men tyvärr är verkligheten lite tristare än så.

Verkligheten brukar visserligen vara ganska trist men jag skulle ändå vilja se någon källa på att människor/barn är så elaka för nöjes skull.

Det finns löjligt lite fakta angående mobbing överhuvudtaget.

Då är det ju ingen som egentligen vet om du eller jag gissar rätt😉

Min syster blev utsatt under en lång tid. En dag fick hon nog och gav henne (ledaren) en käftsmäll. Sen lät de henne vara ifred. DET fungerade.

#11 Det var väl bra att det fungerade men kan väl knappast vara något att rekommendera.

7 att du tror det gör det inte sant.

Jag blev mobbad lekis-sexan, för vi var fattiga, jag hade ingen pappa, vi körde skruttbil, hade få begagnade kläder osv. Alltid fanns det något att hacka på. Tills vi flyttade från den där trångsynta byn tillbaka till min födelsestad. Där var jag som alla andra. Men detta var då. Min som var för fyra år sedan brutalt misshandlad varje dag i skolan. Eftersom att vi har skolplikt i Sverige,.så hade jag inget val än att tvinga min gråtande son till skolan, för att sedan (ibland med polisen) leta efter honom i timnar för han rymde från skolan Och då han kom hem fick vi göra regelbundna besök till Dr/akuten föt att dokumentera de nya skadorna. Skolan ? Ptja, de gjorde ingenting. De (fröken, rektor, fältare) förnekade allt. "Här finns ingen mobbning". Ändå finns gott om vittnet, utsatta och ambulansbesök varje vecka. Sonens psykolog förklarade en mobbare såhär ; Om man får en taggboll på sig, så måste man gnida av den på någon annan för att själv bli fri. Fyra år senare och mitt glada sociala barn, är en rädd inåtvänt tonåring som litar på ytterst få och tål sällan beröring. Inte ens en välmenande klapp på axeln av Fröken. Då rycker han undan till sin bubbla.

#14 Fruktansvärt. Och. Fruktansvärt hur vuxna tycker att det är ok.

11 många gånger får man bara mer stryk.

#16 Jag tror inte heller på att slå tillbaka. Gissar att omvärlden också kan döma hårdare då

Ja, eller inte. Hon blev respekterad för att hon sade ifrån på ett språk som de förstod.

Antar att mobbare är osäkra. Sen tror jag att det kan vara så att mobbaren ser en sida hos den som blir mobbad, som mobbaren själv har och som han/hon inte tycker om hos sig själv. 

Jag blev väl inte mobbad, men jag var utanför/utstött. Eller jo, kanske lite mobbad ändå. Jag var blyg, tyst, lång, mager, ganska ful och "awkward". Kan fortfarande minnas hur det kändes att vara utstött, hemskt.

För ett barn som är livrädd för att få stryk igen, för en tonåring med ångest och t o m självmordstankar hjälper det inte ett dugg med alla fina dokument om antimobbningsarbete i skolan om de inte får konkret hjälp.

Snövits berättelse om sonen är långtifrån den första jag hör om ansvariga på skolor som först inte ens vill se problemet, sen försöker sopa det under mattan för att till sist, i de allra värsta fallen, agera så att offret med familj skuldbeläggs. Vi har som sagt skolplikt i det här landet.

Huruvida mobbarna mår dåligt har jag full förståelse för att en förälder till en livrädd pojke eller flicka inte orkar bry sig särskilt mycket om.

Det är extremt skamligt och otroligt tragiskt att vuxenvärlden sviker ett barn så illa; att det enda det till slut kan göra är att försöka freda sig själv med en käftsmäll. Grattis till det barn som lyckades med det! Skäms på er professionella i skolan som inget gör i tid!

(Bra skrivet Miranda!)

De mobbar främst för att framstå som bättre. I grunden är mobbaren bara rädd för att vara som offret, därför denna distansering. Därför denna rädsla för saker som anses vara onormalt eller konstigt, mot personer som inte "passar" gruppens normer.

Och givetvis mobbar de för att visa vem som bestämmer.

Har våra politiker tagit av lärarna och skolan verktygen för att räta upp situationen? Eller är de överbelastade? Eller både och.

Beror lite på attityden gentemot mobbing och att många kommunala skolor är underbemannade. Likabehandlingsprincipen måste fungera vilket den sällan gör, finns många brister.. Lärare ska hinna arbeta och vara psykologer/vakter på så kort tid som möjligt. Ett annat alternativ är inhyrd vaktpersonal vilket ibland är lösningen.

Agge'😕

Mobbing är stora saker som man tycker att de vuxna skulle ta tag i.

Men i bland så känns det som de flesta bara vänder ryggen till o väljer att inte se..

Lider med er som har blivit utsatta..

Lite spekulation…..rätta mig gärna om jag har fel.

Jag har hört nånstans att i socialtjänstlagen finns en rad om vi inte får kränka varandra. Den raden skapar osäkerhet och rädsla hos lärare och "vuxna". Du kan bli anmäld och straffad om du tar tag i armen på ett barn och ex.vis leder barnet skrikande mot sitt rum. Just DETTA hörde jag av sos när jag jobbade åt dem. Det enda man mer eller mindre hade som verktyg var det verbala och det var inte lätt när barnen ibland sket fullständigt i vad man sade.
Vad göra då?