Nej inte alls. Livet blir bättre med tiden. Mer pengar och tid över när barnen är äldre.

Jag har ingen åldringskris än.

Jag fyller 40 år i december och ja, det känns jobbigt. Inser hur fort tiden försvinner och jag har inte gjort något "vettigt".

Vid 20. Jag grät i flera månader. Nu när jag snart fyller 31 bryr jag mig inte

Pja, känns så mest hela tiden sen mitten av 20 års åldern eller så, eller livskris är kanske bättre benämning?!? Eller både och?!? Vill bara kunna känna att livet är värt att leva och kunna ha ett liv som känns meningsfullt, men när man har så mycket hinder för det som jag har och har haft speciellt de senaste ca 15 åren känns det väldigt långt borta och yngre blir man ju verkligen inte, så mindre krisigt känns det inte heller….

Nej aldrig. Jag har inte ens funderat över min ålder någon gång, men jag kan bli förvånad ibland när jag kommer på hur jäkla gammal jag är, men det är snarare något att vara stolt över eftersom jag spåddes inte kunna leva till 25 🙂

Inte det minsta, trots ett antal "jämna" födelsedagar bakom mig (och en del framför mig). Visst tänker jag ibland på att det börjar bli färre och färre år kvar, men det stör mig inte särskilt mycket.

Nej, ännu vid 56 års ålder har jag inte haft någon ålderskris (eller åldersnoja som jag kallar det 😉).

🙂

Ja, sommaren innan jag skulle fylla 27! 🤓Tyckte hela mitt liv varit en transportsträcka till ingenting, gjort ingenting osv.
Är nu närmre 60 än 50 och tycker så fortfarande!🤔😮

Inte ännu, närmar mig 50 och det känns smått ofattbart! Men inte jobbigt, konstigt däremot att jag levt så länge redan. Samtidigt har jag ju varit med om mycket i livet, både svåra saker och riktiga toppar. Tycker nog att jag tar vara på livet och försöker leva mer som JAG vill, inte som jag tror att ändra förväntar sig som jag kanske gjorde mer som ung.

Nej det har jag aldrig haft. Är 42 och tycker att bästa tiden är nu! Har mycket svårt att tro att jag nånsin kommer drabbas av en ålderskris🙂

Jag hade en ålderskris när jag var 25. En väninna och jag kände att vi var närmare 30 än 20. Nu är jag 42 och har inte haft någon kris efter detta.

Egentligen både och - hela tiden och inte alls. Jag har aldrig direkt brytt mig om ålder, varken på mig eller på andra. Det säger liksom just ingenting om en person. Samtidigt så kan jag ibland undra om man "ska" vara såhär vid en viss ålder; samma tvivel, samma nojjor, samma känsla om att man inte helt vet vad man sysslar med. Men, som man brukar säga: "I don't know how to act my age. I've never been this age before."   ;)

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att fylla 30 av någon anledning. Kände mig urgammal då.

Ändå hade jag redan en son på 8 år så jag vet egentligen inte varför.

Sedan har jag aldrig känt så och nu är jag 55😉

#13 En av mina yngre vänner fyllde 30 för några år sedan.

Hennes chef kom in på hennes kontor och sa grattis. Nu ska jag förklara hur det är sa han och ritade en kurva som pekade uppåt men som vände nedåt vid en punkt och bara fortsatte ner. Han förklarade att livet blir bättre fram tills man fyller 30, sedan är det bara utför tills man dör. Sedan gick han.

Hon blev helt förskräckt och när vi åt mat på kvällen frågade hon oss om det är så.

Vi som alla var äldre än henne skrattade väldigt gott och lugnade henne med att han nog bara skämtade med henne. (dåligt skämt)

Det tog ett tag innan hon blev lugnad och kunde le igen.

Man ska ju inte fråga om kvinnors ålder och inte skämta om det heller.🙂

Inte en enda gång! Ålder är bara en siffra.

#15 Håller med dig ,  ålder är bara en siffra  , , det är hur du känner inom dig , , vad du gör det till, 

Visst , jag erkänner att nu, , jag fyller 58 i år , , på väg åt 60 , ojojojo, , det känns , men inte känner jag mig lastgammal !! 😃

Jag fick lite nojja, eller vad jag ska kalla det, inför 50-årsdagen. Det var liksom en stooor milstolpe. 50!! Jag har kommit över det nu och funderar just aldrig på min ålder. Det är bara när barnen fyller jag blir medveten. 😉