Man får jobba på förhållandet helt enkelt.Det är upp och ner.

Jag tror att det är lite olika. För min del så har jag inte träffat någon som har samma mål i livet som jag, och jag vill inte kompromissa om de stora sakerna i livet. Så hellre ensam än tillsammans med någon som är nja.

Ser jag till mina vänner så tycks många vara drabbade av stress när det kommer till förhållanden. Man ska träffa någon, flytta ihop, skaffa barn och gifta sig. Helst inom ett halvår. Vilket ofta har inneburit att de fortfarande ha varit i det där första nyförälskade stadiet när allt är bra och ens partner är den underbaraste människan på jorden. Sedan när den fasen är över och verkligheten kommer krypande så upptäcker de att partnern har både tre och fyra mindre trevliga sidor (vem har inte det?) och så går man isär. Har väldigt många kompisar som varit gifta 2-3 gånger redan (jag är 33 år) och har minst ett barn med varje man. 

Men jag tror ändå på livslång kärlek så länge man hittar någon man passar ihop med och är realistisk nog att inse att livet inte är en film. Min mamma och pappa var ett sådant par som älskade varandra "med öppna ögon" och när pappa dog så sa mamma att det aldrig skulle komma in en annan man i hennes liv igen. Hon tyckte att det vore inte rättvist mot den nya att hela tiden bli jämförd med pappa. Så hon har varit singel i lite över 30 år…

Min man och jag har varit tillsammans i 35 år i år och jag har ju varit rejält sjuk (men är bättre nu) och vi har pratat en del om döden.

Min önskan om jag skulle dö före är ju att han får en ny partner medan han säger aldrig i livet.

Jag tror att man behöver "sinna sig" och inte rusa åstad med giftermål innan man lärt känna varandra utan och innan, allt går så fort numera. Andra viktiga faktorer är frihet och förståelse, att man aldrig försöker hindra eller sätta sig emot vad den man lever ihop med vill göra, utan ge utrymme och stöd istället.

Ibland tänker jag på allt jag hör och läser om folk som varit otrogna mot sin partner och undrar om de verkligen "var klara" med de grundläggande viktiga faktorerna innan de flyttade ihop. Varför skulle någon annars någonsin få idén att göra så? 

Eller så kanske det är så nuförtiden att om man inte tar så allvarligt på sitt förhållande att det kanske inte gör så mycket om någon är otrogen. För min egen del kan jag säga att min partner lika gärna kunde döda mig, det är i alla fall känslan jag har inför tanken på otrohet och jag tror att det är priset jag betalar för att kunna ge 100 % förtroende. Min fru är likadan och därför är vi båda så säkra på varandra.

Jag tänkte på just de här sakerna idag när jag satt på ortopedverkstaden och bläddrade i en "Se & Hör" som låg där på bordet (hemsk tidning, varför finns den?). Där stod om en av tjejerna i Spice Girls, (Posh tror jag det var) och hennes löjligt dyra förlovningsringar och det var typ en ring mer eller mindre varje år!

#3 Jag tänker absolut likadant som din man.

Jag tror att som människor kan förändras så kan relationer. Till exempel att vänrelationer kan bli kärleksrelationer och tvärtom. Kanske vara man rätt för varandra då, kära och lyckliga. .. men nu passar man inte på grund av andra prioriteringar drömmar mål. Kanske attraktionen försvinner, olika behov? Ger upp för lätt? Känner man att man mår bättre utan sin partner eller stor saknad av något i relationen så är det nog lika bra att ge upp förhållandet.. Jag hoppas verkligen att maken får en ny kärlek om jag försvann.. lika som jag hoppas ha en ny om han skulle försvinna. Att älska och bli älskad är ju alldeles underbart! Jag hoppas och tror att det finns flera kärlekar därute! Fast man måste nog ha en del tur, iaf jag… Känner mig riktigt lyckligt lottad som har min man, hoppas vi får leva ihop lyckligt tills vi blir riktigt riktigt gamla, gärna också att vi båda sen samtidigt dör stillsamt i sömnen :)

#5 Jag tror att det finns ett par "inputs" som kan vara viktiga att ta med i beräkning när jag läser din post. Ålder är något man oftast inte vill tala om, men om/när man ändå talar om den, säger man att det bara är en siffra och att den inte alls är viktig. Det tror jag inte på.

Jag är 60 år och om min fru skulle dö eller lämna mig så vill jag inte börja om på ny kula med ny familj, fru och barn. Det betyder inte att jag skulle sätta mig i vedboden och torka in, men den/de jag eventuellt skulle ha nära relationer med, kan aldrig bli detsamma för mig som min fru, mor till våra barn nu när jag är såpass gammal att jag helt enkelt inte hinner med en vända till, jag var ju tveksam till om jag skulle hinna med den här jag lever i.

Om man är 25-30 och samma sak inträffar, finns all tid i världen att köra ett nytt race. Därför menar jag att det kan ha avgörande betydelse var man befinner sig i livet när det gäller sådana här frågor.

Visst kan förändringar ske på det sätt du beskriver, men man skulle kanske kunna säga om en god andel av sådana fall, att de ändå inte var helt på det klara med varandras hela natur. Jag har själv gjort det, gått in för snabbt i hela fixet med bostadsköp, familjeplaner osv, men som tur var inte hunnit genomföra allt innan det visade sig att det inte var riiiiktigt rätt ändå.

Jag tänker så här; kanske är det med förälskelse och kärleken som med min reaktion på en yttring från någon som upprör mig - att jag då inte ska svara med det heta känslosvallet i full sving, utan stilla mig tills dess att känslorna lagt sig och jag förmår att svara med förnuftet istället. Alltså att man kanske inte ska göra upp några planer alls medan förälskelsen är i full sving, utan vänta tills den har lagt sig och bara känner kärlek innan man tar nästa steg 🙂

#6 Låter nästan på dig som om att ny kärlek måste innebär fler barn.. :) Äh.. ålder är bara en siffra ;). Närmsta exempel.. Min svärmor träffade sin nuvarande pojkvän för kanske fem år sedan och hon är nu 73. Min mamma, som själv är 74 år och änka sedan drygt 20 år sedan, har nu på senare tid uttryckt hur mysigt det vore med pojkvän. Jag tycker allt folk skall kasta sig in och gotta sig i kärleken förälskelsen och se hur det går… En kärleksrelation betyder ju inte att man måste skaffa hus, barn och gifta sig

#7 Nej det har du förstås alldeles rätt i, men det är inte i den typen av kärleksrelationer du nu nämner som de stora problemen uppstår, men det är vad mina exempel handlar om 😉

Nu hamnar jag kanske lite OT  men när jag var barn så var vi bekanta med en familj som var gifta i närmare 40 år med vuxna barn och barnbarn. Så dog kvinnan och efter någon tid gifte mannen om sig och allt var frid och fröjd.

Nu är det "nya" paret döda sedan länge men på kyrkogården så ligger mannen begravd med sin "nya" fru och och på stenen står älskad hustru.

Lite längre bort ligger hans första fru begravd i en ensam grav.

Nu har ju detta knappast någon världslig betydelse men vet att jag reagerade på att det kändes som det första äktenskapet på något sätt var raderat.

Kanske konstigt att tänka så men….

#9 Ja, svår sak. Det hade heller inte sett alldeles bra ut med de båda fruarna på varsin sida om mannen, med texten "älskad hustru1", respektive "älskad hustru 2". Jag vet inte vad som är mest passande 🤔

#10 Haha nej. Inget blir liksom bra. Kanske hade minneslunden varit mer "passande".

Mina inlägg handlar om kärlek, att hitta rätt Att folk blir kära och inte kära Inte om att rusa in i äktenskap, barn och hus eller om problem som skulle kunna uppstå om ett samboskap eller giftermål skulle upplösas. Jag kanske är knas men jag ser det som en annan fråga…

#12 Ja jag förstår det, jag tänkte med mina svar mer på trådrubriken "livslång kärlek". För mig är "att bli kär" ungefär detsamma som förälskelse och som jag ser på livslång kärlek är det inte detsamma som förälskelse. Kanske bara ord, men hoppas du förstår vad jag menar 🙂

Det infinner ju sig en slags trygghet när man varit tillsammans länge och lärt känna varandras alla sidor.

Kanske är det viktigt att man inte tar den tryggheten för givet utan att man "ser" varandra och som Peter är inne på att man ger varandra frihet, utrymme och stöd.

Det kan nog vara en bra grund för livslång kärlek.

Är inte säker på att jag uppfattat dig rätt men.. Jag pratar om "djupare" kärlek och varför den kanske tar slut (#5) och du pratar om folk som förivrar sig i förälskelsen och sen stöter på problem när förälskelse ta slut och de upptäcker att även kärleken försvunnit? Och när det gäller att bli kär, att hitta livslång kärlek kvittar det väl om det gäller "bara" en förälskelse eller "riktig" kärlek? Jag menar att bli förälskad kan väl vara/ är väl ett första steg till att hitta livslång kärlek…

#15 Ja, vi säger nog egentligen rätt mycket samma sak fast på olika sätt och jag vill inte gå in i någon petimeterstrid med dig, jag tycker vi lämnar det så 😉

#16 Haha.. okej, vi tycker typ samma. Jag har svårt att uttrycka mig, och blir lätt osäker på vad andra egentligen menar (tex vet jag inte riktigt vad Maria menade med #14) och om de i sin tur förstod mig. Bra för mig med lite träning i diskussioner. :)

#17 Vad är det du undrar över i #14?

"Kanske är det viktigt att man inte tar den tryggheten för givet utan att man "ser" varandra " Jag kan ju se en trygghet i att man just ser varandra…

Jag menar snarare att en trygghet kan innebära en slags slentrian och om man kommer in i en negativ spiral inte bryr sig så mycket för man lever ju i sin trygga bubbla om att inget kan rubbas.

Jag menar att även om man lever i ett långt tryggt förhållande så får man anstränga sig för att "se" den andre och dennes behov. Att man helt enkelt vårdar sin kärlek.

#19 Nu ser jag att man kan läsa min mening på två sätt.

"Kanske är det viktigt att man inte tar den tryggheten för givet utan att man "ser" varandra "

Ordet "utan" blir fel här. Jag menar att man inte ska ta tryggheten för givet, man ska istället se varandra.

#20 Låter hemskt det där med negativ spiral att inte bry sig längre och att behöva anstränga sig för att se varandra. Kan slentrian/vardagslunken verkligen vara orsaken? Jag förstår stress och depression kan påverka men annars Varför? För mig är det som sagt trygghet att kunna se varandra.. att så länge jag känner mig uppskattad, älskad i förhållandet så känner jag mig trygg… att få vara den jag är, att jag inte behöver anstränga mig för att se eller bli sedd. Men jag håller helt klart med om att man inte ska ta kärlek för givet, saker kan ändras vare sig man vill eller inte . Man ska uppskatta och njuta av kärleken

Intressant de ni skriver om
Jag själv bor lever ensam,. Har inte hittat den där kärleken., Jo de har jag men han hittade inte mej. De var livskärleken för mej.,