Jag har alltid haft svårt med relationer och under en lång period på10 år så var jag utan en man.

Ett missbruk, borderline och add gjorde att jag har svårt att fungera med andra men så träffa jag denna man för två år sedan som jag kände sedan tidigare och inledde en relation med. Det första året var rent för jävligt och det var den första relationen sedan jag blev nykter och drogfri. Jag visste inte hur jag skulle vara i en relation. Sen tog det slut med sårande och hat, träffade en annan man men där var vi bara KK.

Då såg jag mitt eget beteende någonstans och kunde inte hantera detta heller. Började träffa min man igen i ett halvår men sen tog det slut igen. Sen för 4 månader sen så hände det saker och han fanns där igen för mig när jag hade det super jobbigt.

Vi bekräftade att vi kan inte vara utan varandra och bägge finner en stor saknad när vi inte ses. Jag jobbar på det massor med mina känslor och som han har adhd så jobbar han på sina saker men vi vet idag mera hur vi fungerar i det tuffa så vi är inte där och trycker på varandra som vi gjorde tidigare och såra.

Ibland får man inte ge upp, ibland får man kanske kämpa lite extra. Och jag är glad att vi inte gett upp och att vi kämpat. Och det gör vi fortfarande men det blir lite mindre och lite mindre till det hanterbara.

Ensak vi inte gjorde då det var att kommunicera, men det gör vi idag mera än vi gjorde då.

Så ge inte upp ni som har verkligen funnit varann… det går bara om bägge vill.